Foto: Bertil Ericson

Foto: Bertil Ericson

 

LO flyttar fram positionerna när det gäller rasism och främlingsfientlighet. Nu i veckan släpptes en kort film om industrimontören Nadja som försöker undkomma diskriminering.

Det är bra.

Vardagsrasism får nämligen inte bara negativa effekter utifrån en humanistisk och medmänsklig ståndpunkt om alla människors lika värde.
Den hotar också den grundläggande fackliga enigheten om lika lön för lika arbete. Det är ett hot som lätt kan undergräva fackets möjligheter att ta tillvara hela kollektivets intresse, vare sig det gäller lön, arbetsmiljö, arbetstider eller andra arbetsvillkor.

För hur är det egentligen med alla människors lika värde?

För alla som känner medmänsklighet och empati är det en självklarhet, men det är också grunden för fackligt arbete.

Arbetarfackens hela idé är att arbetstagare ska gå samman för att kunna ställa gemensamma krav på löner och villkor.

Det är en sammanhållning som har lett fram till dagens kollektivavtal och en starkt bidragande orsak till att Sverige har en framskjuten plats i den internationella konkurrensen. Kollektivavtalen garanterar att ingen arbetare säljer sitt arbete till underpris. Därmed har företagen tvingats hänga med i strukturomvandlingen i ekonomin, med allt högre krav på kvalitet, produktivitet och förnyelse.

Det är denna grundläggande insikt om alla människors lika värde som har skapat både högre löner och hög­re vinster i de svenska företagen.
Vardagsrasism och diskriminering riskerar att omintetgöra detta. Det splittrar den fackliga kampen och öppnar för en arbetsmarknad på mindre nogräknade arbetsgivares villkor.

Godkänner vi att människor med annat ursprung ska räknas som en andra klassens människor blir följden att allas löner, arbetsvillkor och kollektivavtal blir svårare att försvara, något som i förlängningen också ger mindre konkurrenskraftiga företag.

Det här är en självklarhet för många, både på arbetstagar- och arbetsgivarsidan, men med främlingsfientlighetens framväxt i ljuset av en besvärande historielöshet är det nödvändigt att LO åter lyfter fram sambanden.

Det var också denna grundläggande fackliga insikt som ställdes på sin spets under Lavalkonflikten i Vaxholm, en konflikt som lever i den politiska och fackliga kamp som fortfarande förs i EU och där FN-organet WTO ställt sig på fackets sida.

Här i Sverige måste fackets krav riktas mot mindre nogräknade arbetsgivare och mot de regler som alliansregeringen infört med Miljöpartiets stöd, regler som gör det helt lagligt att locka utomeuropeisk arbetskraft att acceptera löner långt under kollektivavtalets nivåer och sparka ut dem när de inte längre behövs.

Vi ser nu att främlingsfientligheten ökar inom EU. Det är inte svårt att se att en stor del av ansvaret ligger på EU:s arbetsmarknadsregler som skapar en underbudspolitik där arbetsgivaren enklare ska kunna anlita den arbetskraft som har svårast att kräva rimliga löner.

Så skapas lönekonkurrens och motsättningar i stället för arbetstillfällen och ekonomisk utveckling.

I Storbritannien har dock facket från ett väldigt utsatt läge lyckats väl med en kampanj där de fackliga sammanhangen förklaras och nödvändigheten av sammanhållning lyfts fram.

Även i Sverige är rasism och splittring inte bara ett hot mot medmänsklighet och gemenskap utan också ett hot mot dagens lönenivåer och därmed mot svensk ekonomi och svensk tillväxt.

Det första och viktigaste steget i en facklig strategi för rimliga villkor måste alltså vara att på alla sätt motarbeta vardagsrasism, diskriminering och främlingsfientlighet.

Martin Klepke