Det är nånting på gång bland Storbritanniens popikoner från 90-talet. Det började i juni med att Jarvis Cocker, frontmannen i Pulp, tillsammans med filmaren Martin Wallace i dokumentären/musikprojektet The Big Melt hyllade stålindustrin i uppväxtstaden Sheffield. I filmen, på premiären med Jarvis Cockers musik framförd live av Pulp med vänner, fick publiken arbetarhistoria presenterad på ett sätt som enligt recensenterna gjorde att ”du aldrig kommer att titta på en gaffel på samma sätt igen”.

Och så fortsatte det. I maj hade Primal Screams album More Light släppts, i juli gjordes i engelska musiktidningen NME en stor intervju med sångaren Bobby Gillespie. Ursinnigt politisk kallade NME skivan, Bobby Gillespie själv var inte mindre arg när han fick ordet. Klassklyftorna har bara ökat, sa han, människorna på toppen har så mycket mera pengar nu än för 30-40 år sen. ”Vi är på väg tillbaka till början av 1800-talet och slumförhållandena då. Se bara på regeringens nedskärningar, de siktar på att skada de fattigaste. Det är ett klasskrig.”

Jarvis Cocker från en stad präglad av ståltillverkning, Primal Scream från skotska industristaden Glasgow. Och efter dem ännu ett av 90-talets stora band, Manic Street Preachers. Från Blackwood i kolgruvornas södra Wales – där arbetslösheten för övrigt är bland de högsta i hela Storbritannien.


För nyligen kom även de med nytt material. Manic Street Preachers släppte i september Rewind the Film, och här talas det också klasskrig. Albumet avslutas med låten 30 Year War, en musikalisk attack mot det politiska arv efter Thatcher som fortfarande präglar det brittiska samhället – och mot hur man behandlat arbetarklassen under samma tid. Och, säger Manic Street Preachers basist och talesman Nicky Wire, just den låten visar vad som kommer att följa på nästa album, det som redan är så gott som färdigt och väntar på att släppas våren 2014.

Anita Boberg