Foto: Sören Andersson / Scanpix

Efter en tid av misslyckade försök att få arbete i USA blir Ifemelu, som lämnat det universitetsstrejkande Nigeria med ett stipendium för studier i Philadelphia, presenterad för den välbärgade, vita Kimberly och hennes barn i hopp om att bli de senares barnsköterska. Mötet osar av den exotiserande blick som vissa människor i väst tenderar att rikta mot tredje världen; en blick som tydligt talar om att det den ser är något genuint, något mer ursprungligt äkta än den värld de själva lever i (även om de aldrig skulle komma på tanken att byta).

”Några av de människor vi mötte hade ingenting, absolut ingenting, men de var så lyckliga”, säger Kimberly om en resa till Indien som familjen gjort. ”Ifemelu skulle också komma att lära sig att, för Kimberly, var de fattiga alltid oskyldiga”, skriver Chimamanda Ngozi Adichie, och fortsätter med Ifemelus iakttagelse av sin arbetsgivare – ”och de största helgonen var de utländska fattiga”.

Chimamanda Ngozi Adichie senaste roman Americanah, som snart kommer på svenska, utvecklar och fördjupar ett tema som varit väsentligt i författarskapet alltsedan debutromanen Lila hibiskus. Det handlar om ras, kön och klass och hur dessa tre kategorier opererar på flera nivåer i människors liv samtidigt, hur de glider in i varandra, omöjliga att skilja åt.

Inom akademin brukar man tala om intersektionalitet, ett visserligen hyfsat otympligt begrepp, men som fått lite oförtjänt dåligt rykte av liberaler som knutit det tätt till identitetspolitik och kulturrelativism.

Men om ett teoretiskt begrepp som syftar till att påvisa hur olika maktordningar och identiteter sammanflätas med varandra har sina uppenbara begränsningar, så är det något annat att läsa ett författarskap där den sammanflätningen sker i praktiken. Och det händer hela tiden hos Chimamanda Ngozi Adichie.

I Lila hibiskus, som handlar om en nigeriansk familj där pappan är en framstående man inom kyrkan och som chefredaktör för en radikal, regimkritisk dagstidning samtidigt som han styr sin familj med despotisk järnhand, går skärningspunkterna mellan religion (katolicism och traditionell nigeriansk folktro), etnicitet och kön.

Här figurerar berättelsen om det samtida Nigeria lite i bakgrunden av vad som först och främst är en skildring av en enskild familjs undergång. Men konflikterna och korruptionen utgör fonden mot vilken familjen Achikes öde avgörs, och inget som sker mellan hemmets fyra väggar är oavhängigt det som händer där utanför.

Religiösa och etniska motsättningar blandas med maktmissbruk, militärkupper och mutskandaler. Och i det avseendet kan Lila hibiskus också ses som en uppvärmning inför det som blev Adichies stora internationella genombrott, tegelstensromanen En halv gul sol, som skildrar Nigeria under Biafrakriget 1967–70. Det är överflödigt att påpeka hur centrala konflikterna kring religion och etnicitet är i den romanen – de är dess själva ärende.

Adichie är en politisk författare, som ständigt synar ett korrupt Nigeria inifrån, men som också hela tiden vänder blicken utåt; mot Nigerias förhållande till andra afrikanska stater, landets relation till väst och, inte minst, mot västs alltjämt fördomsfulla blickar på Afrika.

Politisk säger jag, men aldrig programmatisk. Och aldrig någonsin går saken före berättelsen. Eller snarare, det är berättelsen som är det huvudsakliga ärendet. Och i sina två senaste böcker, novellsamlingen Det där som nästan kväver dig och Americanah fördelar Adichie sitt berättarperspektiv jämnt mellan amerikansk och nigeriansk/afrikansk mark. Det öppnar upp för en än mer intrikat väv av de många olika identitetskategorier som formar en människa, och som avgör hur hon möter och bemöts av sin omvärld.

Vad är det för skillnad mellan att vara USA-född afroamerikan och att vara afrikansk invandrare i samma land? Vad sker när en välutbildad nigerian kommer till USA och möts av afrikaner av andra nationaliteter och deras bild av nigerianer? Vem har bäst möjligheter – en välutbildad afrikan utan green card eller en hispanic ur arbetarklassen?

Några givna svar på sådana frågor finns inte, men Chimamanda Ngozi Adichie tvekar inte att fortsätta ställa dem. Hennes undersökning av samhällets sociala och kulturella uppbyggnad förmår likt få andra fånga det maktstrukturella och individuella perspektivet samtidigt. Hon skriver uppenbarligen både för att förklara och förstå.

Det gör Ifemelu i Americanah också. Under sina år i USA skriver hon under en period en blogg om rasförhållandena i landet: ”Raceteenth: understanding America for the non-american black”. Bloggen är framgångsrik men anonym, Ifemelu vill inte att hennes egen etnicitet ska avslöjas, och behandlar ämnen som ”Why Dark-Skinned Black Women – Both American and Non-American – Love Barack Obama”.

Några av blogginläggen finns återgivna i sin helhet i romanen, ett effektivt sätt att skriva både mer politiskt och teoretiskt än vad en trovärdig skildring av en människa och hennes tillvaro tillåter. Men när Americanah tar sin början sitter Ifemelu i frisörstolen för att få sitt hår flätat inför återvändandet till Nigeria – efter mer än ett decennium på amerikansk mark – och minns tiden både före och efter avfärden till det förlovade landet i väst.

Americanah är i grund och botten en roman om kärlek, om Ifemelu och hennes Obinze, mannen som skulle ha kommit efter henne över Atlanten men som aldrig gjorde det, och om hur deras relation rann ut i sanden – men aldrig glömdes bort. Men det är genom deras, dessa två medelklassungar från Nigeria, vägar genom livet som Adichie tecknar bilden av en värld där kategorier som kön, klass och etnicitet kanske inte avgör en människas liv – men påverkar det i allra högsta grad.

Och Adichie är inte rädd för att närma sig dessa ämnen högst bokstavligt; i hennes fiktioner finns inget av den ängslan för att skriva sin läsare på näsan som så många författare tycks drabbade av.

När Ifemelu möter Kimberlys syster Laura och hennes minst sagt begränsade föreställningar om svarta amerikaner och afrikaner och allt som de genom sin hudfärg per automatik borde ha gemensamt, blir Adichies saklighet extra befriande.

Laura nämner en ugandisk kvinna hon pluggade med, hur underbar hon var och hur hon inte alls kom överens med en afroamerikansk kvinna i samma klass eftersom den senare hade så många ”issues”.

”Kanske var det så att medan afroamerikanens pappa inte fick rösta för att han var svart, så kandiderade ugandiskans pappa till riksdagen eller pluggade vid Oxford”, konstaterar Ifemelu torrt.

Chimamanda Ngozi Adichies oförblommerade tydlighet är en befrielse – som läsare känner jag mig aldrig dumförklarad, bara tacksam över att somt kan få sägas rakt ut utan ursäkter. Genom enskilda människoöden, specifika men alltid allmängiltiga, mejslar hon fram en kärleksfull kritik av både den ena och den andra kulturen. Känslan av att vara främling och att höra hemma växlar i novellerna och i romanen. Det är tydligt att Adichie letar efter en ny, framkomlig väg, en som vare sig väst eller Afrika ännu stakat ut. Som läsare är det ett privilegium att vara med i det sökandet.

Therese Eriksson