Foto: Bertil Enevåg Ericson

Foto: Bertil Enevåg Ericson

Ryanairs vd Michael O’Leary säger något mycket intressant angående den hemliga fackklubben: ”Du kan fråga piloten du pratar med om han trodde att Ryanair var positivt inställda till fackförbund när han började jobba här. Om svaret är ja visste han uppenbart inte vilket flygbolag han började jobba på.” Om vi antar att Ryanairs agerande inte bryter mot lagen (vilket gör frågan intressantare) så ställer O’Learys uttalande en viktig fråga på sin spets: Är det etiskt berättigat att motarbeta fackligt arbete om en sådan ”policy” har samtyckts till vid kontraktsskrivandet?

Om vi renodlar så menar en klassiskt sinnad liberal att vuxna människor typiskt ska få samtycka till vilka överenskommelser de vill så länge de är frivilliga och informerade. Därför kan det anses felaktigt att staten förbjuder vuxna människor att köpa sex och berättigat att förbjuda eller motarbeta facklig aktivitet så länge detta tydligt framkommer i kontraktssituationen. Ofta antar denne liberal att de företag som erbjuder skadliga eller oetiska arbetsförhållanden kommer att missgynnas av detta eftersom de då tvingas betala högre löner (till löntagare som annars väljer att jobba för företag som avstår från sådana praktiker). Detta äger nog sin teoretiska riktighet under vissa betingelser.

Men i tider av hög arbetslöshet och med ett transfereringssystem som inte garanterar annat än en relativt låg andel av lönen så sätts denna mekanism delvis ur spel. Om arbetsgivaren ställer orimliga krav – det må gälla långa arbetspass, en skadlig arbetsbelastning eller förbud av facklig verksamhet – så är det i dag inte typiskt så att den arbetssökande kan tacka nej till ett sådan jobberbjudande. Hen kan tvingas ta jobbet, trots att det medför oetiska, förnedrande eller skadliga arbetsvillkor – av skälet att alternativen är ännu sämre. Därmed försvinner även samtycket som en tillförlitlig indikation på huruvida den anställde faktiskt anser sig vara juste behandlad av sin arbetsgivare.

Vilket är då Ryanairs ansvar? Är det moraliskt försvarbart att exploatera utsatta arbetstagares oförmåga att tacka nej till orimliga arbetsvillkor? Vi kan börja med det som eventuellt Ryanair har gjort rätt, själva samtycket. Om arbetsgivaren nödvändigtvis ska erbjuda orimliga arbetsvillkor, då måste detta vara tydligt vid skrivandet av kontraktet, annars är kontraktet bedrägligt. Dock, om det informerade samtycket är på plats och kraven är förenliga med lagarna i ett välordnat demokratiskt samhälle så är detta etiskt relevant och vår förmåga att klandra företaget försvagas. Alltså, om piloterna har blivit informerade om de problematiska anställningsvillkoren så genererar samtycket en sorts legitimitet även åt sådana arbetsvillkor.

Men vi kan ändå ha goda skäl att rikta kritik mot innehållet i sådana kontrakt. Vissa saker bör vi inte be om eller erbjuda och vissa avtal ska ingen behöva känna sig tvingad att skriva under. Givet att företagen månar om sina anställdas välfärd och inte främst använder dem som medel för att maximera vinst – vilket få företag är villiga att gå med på – så bör de ibland avstå från att använda sitt förhandlingsövertag och i stället erbjuda arbetsvillkor som är rimliga och möjliga att berättiga.

Vad som är rimligt är inte sällan resultatet av en förhandling mellan två jämnstarka parter. Ett förslag är dock: det är inte rimligt att erbjuda de anställda en fysiskt eller psykiskt skadlig arbetsmiljö (såsom ohälsosamt långa arbetspass) eller att på något vis förhindra dem att organisera sig.

Dan Munter
doktorand i filosofi, KTH, försvarar i höst sin licavhandling om företagens moraliska ­ansvar gentemot de anställda