Foto: Mona-Lisa Djerf

Foto: Mona-Lisa Djerf

Litteraturprogrammet Babel på SVT hade en deckarspecial. I studion satt Björn Ericsson, tidigare rikspolischef, och Carin Götblad, tills nyligen polismästare för Stockholm och Gotland, tillsammans med Anne Holt, deckarförfattaren från Norge.

Det framgick att både Ericsson och Götblad läser deckare. De diskuterade Maria Lang och hade olika åsikter. Han var mer förtjust än hon i Langs deckare.

”Jag vill ha verklighetstroget”, sa Carin Götblad. ”Det realistiska är det som fångar mitt engagemang, som gör intryck på mig och gör det intressant. Särskilt om jag märker att författaren vet vad hon skriver om.”

Det hon sa var så ovanligt att jag fick gå in på SVT play för att kolla om Götblad verkligen sagt det hon sa. ”Då berör det mig”, fortsatte hon, ”och det är saker jag också bär med mig i mitt yrke. Riktigt god litteratur på det här området har faktiskt påverkat mig i min yrkesutövning som polischef.”

De flesta poliser, som uttrycker åsikter om deckare och särskilt polisromaner, brukar säga som Björn Ericsson gjorde i Babel: ”Nästan inga (deckarförfattare således) beskriver polisarbete som det går till.”

Carin Götblad har alltså motsatt åsikt? Inte lätt att passa in i hennes upptagna kalender (Götblad arbetar nu som regeringens samordnare mot våld i nära relationer) men till sist lyckades jag få en telefontid för ett samtal om deckarläsande, fiktion kontra verklighet.

Hon menar att det inte finns någon motsättning mellan vad hon sa i Babel och polisernas åsikt om deckare. ”De är ofta väldigt orealistiska. Det tycker jag också. Många deckarförfattare verkar hämta sin bild av polisarbetet från amerikanska actionfilmer.”

Men Götblad tillägger att det finns undantag, både bland deckare och inte minst skönlitterära romaner som gränsar till deckare genom att också de skildrar människor och kriminalitet. ”Delvis är ju människorna”, menar hon, ”den kriminella gåtan”.

Hon har plockat fram exempel ur de hyllor med 5 000 böcker som hon delar med sin sambo Erling Bjurström, professor vid Tema Kultur och samhälle på Linköpings universitet. Hennes första val: advokaten och deckarförfattaren Jens Lapidus.

Snabba cash och Livet deluxe är väldigt obehagliga böcker, säger hon. Särskilt för att böckernas människor existerar i verkligheten. ”Allt som händer i böckerna har hänt.”

Götblad nämner ”miljön och utsattheten, unga killar som lockas in, tar en chans att göra affärer i gråzoner”. Hon säger: ”Polisen hade inlett Nova-projektet (en närbevakning av Sveriges 100 mest kriminella) – och Lapidus fick oss att utvidga projektet, göra ytterligare insatser mot maffialiknande strukturer.”

Nästa deckarval: amerikanen James Ellroy. Då protesterar jag: Hans polis- och andra romaner är väl ändå överdrivna? Nej, hävdar Götblad och poängterar att hon varit mycket i USA. ”Ellroy skildrar människor i samhällets utkant, där han ju själv har levt. Jag upplever det han skriver som sant.”

Carin Götblad tvekar. Hennes övriga favoriter skriver om människor, utsatthet och kriminalitet – men de skriver väl inte deckare? Strunt i det, säger jag. Låt oss skapa den gränsöverskridande genren ”krimi” med verkligheten som gemensam nämnare – sen kan det vara vilken sorts skönlitteratur som helst eller till och med en fackbok.

Hon nämner fyra svenska namn.

Marie Hermanson, som i Värddjuret och Musselstranden, skrivit ”subtilt men otäckt”. Majgull Axelsson, som innan hon blev författare skrev flera ”jätteintressanta reportageböcker om människor i vårt Sverige”, till exempel Rosario är död, Dom dödar oss och
… och dom som inte har.  Poeten Elisabeth Rynell, som har ”ett så vackert språk, som trollbinder, och skriver intensivt om människor och skuld” i romanerna Hohaj och Till Mervas. Stig Larsson, inte deckarförfattaren utan poeten, vars senaste bok När det känns att det håller på ta slut blir som en ”manlig motsvarighet till Blonde”.

Alltså Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe. Amerikanskan Oates är den allra främsta, det enas Götblad och jag om. Hon räknar upp Vad jag levde för, Livets uppkomst, Det var vi som var Mulvaneys och titel efter titel.

”Jag fattar inte hur hon orkar!” säger Carin Götblad. ”Så mörka böcker, den ena efter den andra, ibland flera nya böcker på ett år, om det amerikanska våldet, strukturen, samhället, historien, människorna …”

Bengt Eriksson

specialbevakar krimi-genren för Arbetet, med speciell inriktning på dess förmåga att föra läsaren till miljöer som hen vanligtvis inte kommer i kontakt med.

Läs om alla krimi-texter här!

Götblads favoriter

Snabba cash och Livet deluxe

av Jens Lapidus

Alla böcker

av James Ellroy

Värddjuret och Musselstranden

av Marie Hermansson

Rosario är död, Dom dödar oss och ... och dom som inte har

av Majgull Axelsson

Hohaj och Till Mervas

av Elisabeth Rynell

Vad jag levde för, Livets uppkomst och Det var vi som var Mulvaneys

av Joyce Carol Oates

När det känns att det håller på att ta slut

av Stig Larsson