Resursbehov i kommuner och landsting

Klicka på diagrammet för att se det i större format.

På onsdag lämnar regeringen sin budget för 2014. Mycket är känt av innehållet, och redan i fundamentet framgår tydligt att det är en valbudget.

För att få budgeten att framstå som någorlunda realistisk finns nämligen många otydliga och närmast osannolika förutsättningar.

Att slarva med fundamentet påverkar naturligtvis budgetens trovärdighet men är dessvärre något vi såg även före valåret 2010.

Alliansregeringen måste visserligen skapa utrymme för att visa handlingskraft i ett trängt läge. Speciellt när de flesta opinionsundersökningar pekar mot ett regeringsskifte.

Men en del antaganden är uppseendeväckande.

Ett sådant antagande är det som redovisas på bilden här intill. Det handlar om de områden som många väljare prioriterar: skola, vård och omsorg.

Den blå linjen är regeringens bedömning av hur mycket resurser som behövs för att hålla skola, vård, omsorg och övrig välfärd på samma nivå som i dag fram till 2017.

Regeringens siffror skiljer sig som synes markant från både den bedömning som görs av statliga Konjunkturinstitutet och av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Enligt Konjunkturinstitutet behövs det närmare 170 miljarder kronor för att hålla välfärden oförändrad år 2017. Regeringen anser att det inte blir någon större skillnad mot i dag och därmed behöver regeringen inte heller prata om några nedskärningar. Den utgår helt sonika från att kostnaden står still.

På så sätt kan man lova ett femte jobbskatteavdrag och samtidigt säga att välfärden blir oförändrad.

Det är en lite väl kreativ bokföring som inte kan tas på allvar.

För all verksamhet gäller att stilla­stående inkomster fungerar som nedskärningar då priser och löner aldrig står stilla i fem år. Om det skulle ske är det ett tecken på en ekonomi som har havererat.

Skillnaden mellan regeringens tal om oförändrad välfärd, och den verklighet alla andra ser, blir än mer markant om någon med all rätt skulle hävda att Sverige 2017 faktiskt inte bara bör ha samma välfärd som i dag – utan då också bör ha råd med en högre välfärd.

Totalt bedömer Konjunkturinstitutet att det behövs en resursförstärkning på hela 80 miljarder kronor fram till 2017 för att klara välfärden på samma nivå som i dag.
Konjunkturinstitutet har visat att det även med regeringens betydligt ljusare antaganden kommer att saknas 50 miljarder kronor för att 2017 ha samma välfärd som i dag.
Hör vi någon gång Anders Borg propagera för att alliansen ska gå till val på ännu sämre skolor, fler som ska lämnas ensamma på akutmottagningarna och sämre bemanning inom äldrevården, nedskärningar för totalt 80 miljarder kronor?
Nej, naturligtvis inte. Även om det är den direkta konsekvensen av alliansens politik, är ”sämre av allt” inte direkt någon röstmagnet.

På ett seminarium hos LO-ekonomerna i veckan gav Konjunkturinstitutets prognoschef Jesper Hansson regeringen en hint om vad den kan göra i stället, hur den på ett seriöst sätt ska kunna klara av sina kalkyler.
Det kan ske på två sätt: Överge överskottsmålet och höj skatterna. Skattehöjningarna behöver inte ens i första hand läggas på arbetsinkomster. Andra skattehöjningar, som att göra momsen enhetlig på 25 procent för alla varor och tjänster eller att göra fastighetsskatten mer funktionell och duglig räcker långt.
Det viktiga, enligt KI:s Jesper Hans son, är att få upp frågorna på bordet. Antingen skär staten ned i välfärden, eller så skaffar sig staten ökade inkomster på annat sätt, någon annan väg finns inte.
Men att tala om skattehöjningar är svårt för en allianspolitiker. Så vi kommer nog även i fortsättningen att möta en allianspolitik som monterar ned vår välfärd, utan att ens prata om det.