”Bildning vägen till identitet”

Under min säng fanns det en låda med kioskdeckare och serietidningar. Jag var knappt tolv år och försökte tolka dessa tecken, försökte förstå hur de hängde ihop och vad de betydde tillsammans. Läraren i skolan sa till mamma att jag var dum i huvudet. Jag ville lösa mysteriet. Jag kände en enorm lycka när jag läst första Seriemagasinet och min första Mickey Spillane, jag hade visat att jag varken var dum eller inget att räkna med.

Jag, som enligt läraren inte skulle bli annat än arbetare, behövde inte gå teoretiskt förberedande ­högstadium. Men morsan hade en annan uppfattning och det blev både högstadium, gymnasium och studenten även om det var med mediokra betyg.

Jag kom från en totalt studieovan miljö, men hade en mor som läste mycket och var både fackligt och politiskt aktiv. Ideologin fanns därför med i hennes syn på min framtid. Och, jag var den förste i vår familj som tog studenten.

Efter en och en halv termin på univer­sitet med filosofi klev jag ut på verkstadsgolvet och blev senare, i sökandet efter identitet, yrkeschaufför. Den akademiska världen kändes främmande men de knappa två terminerna, inser jag nu, bekräftade att arbetarungen kunde ta till sig teoretisk kunskap. Yrkesförarkortet blev en viktig händelse, lika viktig som att lösa bokstävernas gåta, då det gav en stolthet och yrkesidentitet.

Varför berätta nu, 40–50 år senare? För att det handlar om klassidentifikation, men också klasstigmatisering. Vi ser det än i dag när regeringen tar bort de teoretiska inslagen i gymnasieutbildningen med förklaringen att arbetarungar inte ska tvingas att läsa teoretiska ämnen då de är praktiskt lagda.

En klasstigmatisering, ett förakt för arbetarklassens barn som om de är mindre intelligenta, har mindre förstånd eller saknar förmåga att förstå en teoretisk text. Som föraktet jag upplevde i slutet på 1950-talet.

Språket ger identitet som gör dig till individ, likt en yrkesidentitet ger yrkesstolthet och klassidentitet ger samhörighet. Utan dessa tre blir livet en resa på ett upprört hav utan att kunna ta ut bäring eller hysa något hopp.

Arbete är fråga om identitet, kollektiv identitet, klassidentitet. En fråga om styrka och svaghet, för finns inte den kollektiva identiteten så finns inte heller styrkan. Det vet de som styr i kapitalismen. Kan de få arbetarklassen att stigmatisera sig själv och känna svaghet, underlägsenhet och till och med förakt för klassen, arbetet – och inte minst förminska sig själva intill ringaktning – stärker de sin makt och säkrar sitt tolkningsföreträde.

Därför är orden så viktiga, att lösa gåtan med bokstäverna så avgörande. Därför behövs en skola som ger alla barn samma möjligheter efter deras egna förutsättningar. Därför behöver arbetarklassen det skrivna ordet. Därför är fördumningen på olika plan så farlig. Vi behöver kunskap, vårt språk, vi behöver arbetet på våra villkor, för vi behöver vår klassidentitet.

Jag löste gåtan och fick bokstäverna på rätt plats. Då blir man också farlig, inte bara för överheten som älskar dumheten och okunnigheten, utan även för dem som är rädda för hot mot den makt som arbetarna gett dem i förtroende. Kunskap, gåtan som löstes, blir ett hot och det finns inget som kostar på så mycket som att ha mer kunskap och använda den. Ifrågasättandet, problematiserandet och den intellektuella arbetaren är det största hotet mot status quo som existerar. Men det är priset som får betalas när arbetaren tänker själv.

Folkbildaren Alf Ahlberg skrev 1934 ”… vårt tänkande är i hög grad beroende av våra språkliga uttrycksmöjligheter. Varje nytt ord eller varje meningsfylld sammanställning av ord är på samma gång en ny möjlighet för vårt tänkande. Att vidga sitt ordförråd och sina uttrycksmöjligheter är att vidga sin intellektuella horisont.”

Kampen för arbetets frigörelse är med andra ord helt avhängig ­klassens intellektuella strävan. Språket som identitet, arbetet som identitet är grundbultar i klassidentiteten och individens delaktighet i kollektivet.

Ingemar E L Göransson
författare