Claes Stråth och Ulf Bengtsson.

Foto: Anders Wiklund/Marc Femenia

Staten driver två helt olika principer för lönesättning. Genom Medlingsinstitutet verkar staten för att industrins löner ska vara normen för alla andra. Men genom Arbetsgivarverket arbetar staten för sifferlösa tillsvidareavtal helt utan centralt bestämda lönegarantier.

Arbetsgivarverkets faktiska linje i årets löneförhandlingar kolliderar därmed med Medlingsinstitutets klart uttalade uppdrag från riksdag och regering. Claes Stråth, generaldirektör för Medlingsinstitutet, förklarar sin myndighets utgångspunkt:

– I praktiken är normen den procentuella ökningen av arbetskraftskostnaden i den internationellt konkurrensutsatta sektorn.

sifferlosa3613Han säger att Medlingsinstitutet arbetar för att industrins avtalsökningar ska bli normen för alla andra avtal i första hand genom information och samråd. Dessutom agerar den statliga myndigheten genom sina medlare. De tillsätts när någon part varslat om konflikt samt när båda parter vill ha hjälp av medlarna. Medlarnas uppdrag är då att lägga förslag på nya avtal som kostar lika mycket som industrins löneökningar.

Staten som arbetsgivare, för omkring 250 000 anställda, är samordnad i arbetsgivarorganisationen Arbetsgivarverket, som just nu ställer krav på att alla statligt anställda ska ha sifferlösa avtal utan någon bestämd avtalslängd. Arbetsgivarverket kräver i förhandlingarna med facken att lönen ska sättas i en individuell förhandling mellan chef och anställd.

– Vi tror att en sådan lönesättning är bra och ger möjlighet till lokal lönebildning. De lokala cheferna kan titta på de individuella resultaten och en sådan lönebildning ger bäst fokus på medarbetarnas resultat. De lokala cheferna ser vilka som ska prioriteras vid lönesättningen, säger Ulf Bengtsson, generaldirektör för Arbetsgivarverket.

Åsa Erba-Stenhammar är förhandlingsledare för OFR, där åtta tjänstemannafack ingår, i förhandlingarna med Arbetsgivarverket. Hon konstaterar att det är uppenbart att Arbetsgivarverket inte vill vara bundet till en centralt fastställd lönesiffra.
Det ser hon som en strävan att försvaga facket. En centralt fastställd löneökning är, enligt henne, en bärande grundtanke för facket. Det handlar om att fackets medlemmar tillsammans blir starkare och kan uppnå mer.

Arbetsgivarverkets generaldirek­tör Ulf Bengtsson har ingen förståelse för fackets invändning mot sifferlösa tillsvidareavtal. Han säger att Arbetsgivarverket bejakar starka fackföreningar och att facket kan ha ett lokalt inflytande.

Han förklarar att staten inte får vara löneledande på lång sikt, och att målet är att genomsnittslönerna på statliga arbetsplatser ska utvecklas som industrins löner. Men enligt Ulf Bengtsson gör sifferlösa avtal det ändå möjligt med både högre och lägre lönelyft än de påslag som industrins parter kommit överens om.

Det tror inte fackets Åsa Erba-Stenhammar på.

– De förespeglar att sifferlösa avtal skulle kunna ge mer än industrins märke. Men det ifrågasätter jag. Det borde kollidera med Medlingsinstitutets uppdrag att arbeta för märket, säger hon.

Åsa Erba-Stenhammar ifrågasätter statens dubbla budskap som finns i Medlingsinstitutets värnande om märket och Arbetsgivarverkets krav på sifferlösa tillsvidareavtal.

– Pusselbitarna passar inte ihop, konstaterar hon.

De två generaldirektörerna håller inte med. De kan inte se någon sådan motsättning. Ulf Bengtsson säger att det är en sammanblandning av olika saker.

Arbetsgivarverket är en myndighet under socialdepartementet. Verket ska vara fristående och styras av de statliga arbetsgivarna som bland annat finns på olika myndigheter och verk. Ulf Bengtsson säger att det indirekt finns ett folkligt mandat för Arbetsgivarverkets avtalslinje genom att riksdagen har beslutat om hur verket ska styras.

Fackets Åsa Erba-Stenhammar har en annan bild. Hon kan tänka sig att det bakom Arbetsgivarverkets avtalslinje finns kopplingar till regeringen.

Hon tror dessutom att Arbetsgivarverket som statlig myndighet skulle få svårt att få stöd för sin lönelinje bland medborgarna.

– Jag tror att medborgarna och riksdagen inte känner till Arbetsgivarverkets linje i avtalsrörelsen. Och jag tror att statens agerande som arbetsgivare skulle förvåna många, säger hon.

Staten som arbetsgivare

Arbetsgivarverket förhandlar just nu om löner och villkor för runt 250 000 statligt anställda.

Verkets tre fackliga motparter är

• akademikernas Saco-S med cirka 80 000 medlemmar

• tjänstemännens OFR som i sin statliga del företräder runt 100 000 medlemmar

• LO-facket Seko som för­hand­lar för bortåt 15 000 statligt anställda medlemmar.

Saco-S har redan ett sifferlöst tillsvidareavtal (utan centralt fastställda löner), medan OFR:s åtta statliga förbund och Seko har löneavtal med stupstock som innebär att de är garanterade industrins påslag om de lokala parterna inte kommer överens.