Man kan undra hur LO-folk står ut.

Sverige har den ordningen att fackförbunden är utsedda till arbetsmarknadens poliser. Det är facken som ska ha koll på arbetsmiljön, tjata på tröga arbetsgivare, anmäla farligheter, se till att arbetsgivarna följer lagar och avtal – i samförstånd, visst. Men vilka andra än de förtroendevalda kan larma om en usel arbetsgivare?

Ta till exempel Byggnads. Vi skriver den här veckan om hur dåligt anmälningsplikten för utländska arbetstagare fungerar.

Krister Strömberg från Byggettan besöker en byggplats för att kolla hur det funkar. Ingen av underentreprenörerna finns registrerad hos Arbetsmiljöverket, trots att de har utländska anställda.

Krister vill göra ett stickprov och kolla legitimation och villkor, för att där kan ju faktiskt finnas ”en kriminell jävul som behandlar sina anställda som rena rävgiftet”.

På några andra byggen hittade han 27 papperslösa – som Byggnads försöker hjälpa.

LO har idéer om ett effektivare system för att komma till rätta med utnyttjande av inflyttande människor.

Tacken blir anklagelser från liberala debattörer till exempel, och från Folkpartiets Jan Björklund: LO vill bara behålla jobben till svenskarna.

Det är fräckt och djupt orättvist. Därför kan man undra hur LO-folk orkar med.

Det var lite annorlunda på byggena förr. Titta på bilderna i vårt fantastiska bildreportage från åren runt 1980.

Svartvitt. Ganska glatt. Gemenskap. Men visst slets väl folk ut även då. Och skadades i arbetsolyckor.

Jag vill inte påstå att jobbarna då byggde i ett rosa skimmer. Fast jag föreställer mig att kontakterna mellan fack och arbetsgivare om problem och risker var något mindre komplicerade.

Tittar länge på den enda bilden av kvinnor i reportaget. Två städerskor. Med så gammaldags redskap? Utan hjälmar – 1980? Känns så nyss, men verkar vara längesedan.

Arbetet har berättat om den stora mediehusutredning som LO dragit igång. Målet är att alla fackförbundens tidningar ska sitta tillsammans. Vilket ska förbättra journalistiken, öka samarbetet och effektivisera opinionsarbetet. Mål & Medels förre chefredaktör Bror Perjus har större idéer, som han skriver om på debattsidan här. Varför inte ta alla miljoner som i dag läggs på alla förbundstidningar och starta en enda superstark facktidning? Tänk vilken genomslagskraft!

Vad tycker du? Enskilda medlemstidningar eller en vässad dagstidning? Hör av dig!