Klicka på diagrammet för att se det i större format.

Klicka på diagrammet för att se det i större format.

Sämre a-kassa och lägre skatter gör att det numera behövs större budgetsatsningar för att dämpa ekonomins svängningar. Annars blir nedgångarna djupare.

I nästa vecka samlas regeringen för budgetförhandlingar på Harpsund. Finansminister Anders Borg har signalerat att budgeten kommer att bli ”expansiv” för att få fart på den svenska ekonomin.

Bankekonomernas stalltips om ofinansierade åtgärder i trakterna kring 25 till 35 miljarder kronor i budgetpropositionen för nästa år kan tyckas som att finansministern verkligen brassar på lagom till valet.

Men vad är egentligen en expansiv finanspolitik nuförtiden? Långt mer än tidigare, är svaret som flera ekonomer ger.

I budgetdiskussioner brukar begreppet reformutrymme kastas omkring. Ett utrymme som kommer av att statens utgifter och intäkter ökar i olika takt om inga nya beslut fattas. För medan skatteintäkterna växer i takt med ekonomin, så ökar en rad tunga utgiftsposter långsammare.

Enligt statliga Konjunkturinstitutet uppgår denna automatiska budgetförstärkning till hela 28 miljarder kronor nästa år. En ovanligt hög siffra som främst förklaras av att pensionerna skrivs ner automatiskt nästa år.

Dessutom har den borgerliga regeringens reformer gjort att måttstocken behöver skrivas om. Enligt beräkningar från Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet har skattesänkningar och försämrad arbetslöshetsförsäkring gjort att statens finanser blivit mindre känsliga för svängningar i ekonomin. Det innebär samtidigt att statsbudgeten inte längre automatiskt dämpar nedgångar i samma omfattning som tidigare.

– För att uppnå samma stabilise­ring krävs att någon annan träder in. Antingen att regeringen genomför större utgiftsökningar eller att penningpolitiken blir mer aktiv. Det senare kan vara att föredra eftersom det ofta är svårt för politikerna att bedriva effektiv stabiliseringspolitik, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet.

Men Handels förbundsekonom Stefan Carlén drar en annan slutsats.

– Det går inte längre att säga att det bara är Riksbanken via penningpolitiken som ska sköta stabiliseringen. Vi måste aktivera finanspolitiken, säger han.

– Att beskriva ofinansierade åtgärder för 20 till 30 miljarder kronor som expansiva är missvisande. Den diskussionen utgår helt från överskottsmålet, men när arbetslösheten ligger en bra bit över åtta procent krävs mer än det nuvarande regelverket tillåter, fortsätter Stefan Carlén.

Han förespråkar i stället satsningar i storleksordningen 70 till 100 miljarder kronor. LO-ekonomen Lars Ernsäter är inne på samma spår.

– I nuläget, när penningpolitiken nått vägs ände, behövs större stimulanser. Men på sikt måste de automatiska stabilisatorerna återställas. Vi ska inte acceptera försämringen för att i stället bedriva aktiv finanspolitik i tid och otid, säger Lars Ernsäter.

Men nationalekonomen John Hassler, ledamot i Finanspolitiska rådet, påminner om att den svenska statsbudgeten i år redovisar underskott.

– Om åtgärder inte görs för att återföra budgeten mot balans så är den fortsatt att beteckna som expansiv, säger John Hassler. Vi befinner oss långt från överskottsmålet.

Överskottsmål

Innebär att den offentliga sektorns finansiella sparande i genomsnitt ska uppgå till 1 procent av BNP över en konjunkturcykel.