De marknadskritiska delarna inom Miljöpartiet framstod till och med som ovanligt vitala under partiets kongress i helgen.

Mot partiledningens vilja beslutade kongressen om 35 timmars arbetsvecka, att vinstsyftande välfärdsföretag inte ska tillåtas och – vilket är mycket glädjande – Miljöpartiets kongress beslutade också att den meningslösa sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga bör upphöra.

Här bytte partiledningen fot för bara några månader sedan och godkände alliansregeringens sänkning, men åläggs alltså nu av kongressen att byta tillbaka till den ursprungliga foten och avfärda sänkningen.

Rent konkret bör partiledningen alltså genast skriva om sin vårbudget, eftersom budgeten stöder dagens sänkning av arbetsgivaravgiften.

Miljöpartiet bör även hoppa av den blocköverskridande överenskommelse för friskolorna som Miljöpartiet skrev under för bara någon vecka sedan, eftersom den går stick i stäv med det nu tagna kongressbeslutet.

Men frågan är om de konkreta följderna blir så tydliga.

I de flesta partier finns kongressbeslut som partiledningen helt sonika struntar i.

Få vidgår att så sker, det vore ju att underkänna demokratin i det egna partiet, men det faktum att alla frågor inte kan drivas med samma styrka vid alla tillfällen och att realpolitik ändå är ett givande och tagande, gör att partiledningen ändå utformar den slutliga partilinjen.

Det som är utmärkande för just Miljöpartiets kongress är att partiledningen gick på pumpen i så många stora och avgörande frågor.

Hur det kommer att påverka Miljöpartiets förda politik återstår dock att se.