Byggnads manifestation för bättre arbetsmiljö – säckvis med bygghandskar dumpades framför riksdagshuset.  I veckan stoppade Medlingsinstitutet Byggnads strejk för arbetsmiljökrav i avtalet. 

Foto: Pontus Lundahl

Byggnads manifestation för bättre arbetsmiljö – säckvis med bygghandskar dumpades framför riksdagshuset. I veckan stoppade Medlingsinstitutet Byggnads strejk för arbetsmiljökrav i avtalet.

 

Medlingsinstitutet stoppar Byggnads strejk i två veckor.

Samtidigt fortsätter industrins förhandlingar.

Läget är inte akut, motsättningarna långt ifrån oöverkomliga. Ändå finns i bakgrunden skeenden som oroar, inte minst när det gäller Medlingsinstitutet.

Institutets fundamentalistiska syn på industrin som lönenormerande för svensk arbetsmarknad kan bli en hämsko för hela avtalsrörelsen och försvåra de satsningar på lågavlönade som LO-facken har enats om.

I kombination med det motstånd som finns från byggarbetsgivarna mot att Byggnads vill förhandla om arbetsmiljö och om att följa lagar kan vi stå inför en situation som känns onödigt tillkrånglad.

För att ta sakerna i tur och ordning:

Att Byggnads strejk stoppades kan tolkas som att Medlingsinstitutet vill att förhandlingarna inom industrin ska bli färdiga först.

Industrins avtal ska ju vara vägledande för hela den svenska arbetsmarknaden. Då kan ju inget annat avtalsområde sluta avtal innan industriavtalet är klart, verkar Medlings­institutet resonera.

Att Medlingsinstitutet därmed utnyttjar sin möjlighet att med tvång skjuta upp en strejk för att invänta ett annat avtal kan ses som ett intrång i förhandlingsrätten, och naturligtvis förnekar man att så har skett.

Ändå har institutet med en närmast religiös övertygelse många gånger visat att den norm som sätts utifrån industriavtalen anses helig och oantastlig.

Det är i klarspråk en vansinnig tolkning.

Visserligen är löneökningarna i våra främsta konkurrentländer och därmed i vår egen konkurrensutsatta sektor en mycket viktig faktor för att fastställa det löneutrymme som LO-förbunden kommer överens om.

Så långt är alla överens.

Men att som Medlingsinstitutet upphöja industriavtalet till en universell och oantastlig norm för alla därpå följande avtal är alltför stelbent.

Medlingsinstitutets syn måste inte minst breddas för att ge utrymme för den nya avtalskonstruktion som LO har från i år.

Enligt denna avtalskonstruktion ska LO-förbund kunna gå fram med två krav, ett procenttal för medlemmar med inkomster över cirka 25 000 kronor och med ett fast krontalspåslag för medlemmar under 25 000 kronor, allt i syfte att hindra att lågavlönade halkar efter ännu mer.

Kravens rimlighet för svensk ekonomi finns då också inbyggd i de samordnade avtalskrav som LO-facken gemensamt driver.

Medlingsinstitutet kan då inte lika fanatiskt som tidigare bita sig fast vid en stel normpolitik. Speciellt inte när de förändringar i relativlöner som LO:s konstruktion öppnar för inte på något sätt hotar en löneutveckling som baseras på vad den konkurrensutsatta sektorn tål.

Men tvivlen inför den fortsatta avtalsrörelsen stannar inte där.

Byggnads vill ha en arbetsmiljöcertifiering på arbetsplatserna, och att huvudentreprenören tar ansvar för att lagar följs och säkerheten fungerar även i kedjan av underentreprenörer.

Det är en välkommen utveckling att poängtera vikten av dessa krav trots att de står utanför de rena lönekraven.

Byggarbetsgivarna säger sig dela Byggnads ståndpunkt i sakfrågan men anser inte att det ska regleras i kollektivavtalen.

Vid en första anblick är invändningen logisk.

Lag är lag och avtal är avtal.

Men vi ser ständiga exempel på företag som undkommer ansvar för dålig säkerhet och låga löner för de personer som arbetar för dem genom att anlita underentreprenörer.

Det höga tonläget i kombination med Medlingsinstitutets egensinniga tolkningar gnager, men att följa lagar och avtal borde vara en självklarhet och inte ett hot för ansvarskännande arbetsgivare.