GRUVLIGT UPPSVING del 2. På 1930-talet byggdes Sveriges modernaste samhälle mitt i norrbottnisk ödemark. Men gruvan lades ner, och kvar blev en spökstad. Nu riktar  gruvföretaget Boliden åter blicken mot Laver – men något nytt samhälle lär det inte bli.

När Maja Öberg var liten hade hon en gunga som var fastsatt med långa kedjor högt upp i ett träd. Om hon fick perfekt fart kunde hon längst upp i svingen skymta ett upplyst område mitt i skogen: gruvsamhället Laver.

– Det var som en dröm, berättar hon.

Det var 1930-tal och familjens hemman i Stridbäck speglade levnadsstandarden på den tiden: vedspis, fotogenlampor, självhushållning och mörka kvällar.

– Vi hörde där uppifrån att de hade spisar som man kunde torka av med en handduk, och att den höll sig vit. Då tänkte vi: Vad de ljuger, säger Maja, 70 år senare i köket i sitt stora hus, tjusigt beläget på en kulle i Älvsbyn.

I Laver, Sveriges modernaste samhälle på den tiden, skulle hon komma att gå sina fyra första skolår.

Det är en halvtimmes bilresa från Älvsbyn till Laver. Vägen är rak och vit. Skogen lyser grå. Några renar står i skogskanten. Marken är upptrampad och vittnar om att djuren nyligen gått fram i tusental.

Vid en avtagsväg står det ”Laver 14” framför symbolen för fornminne. Efter en kort bit svänger en gårdsväg ner mot en röd liten stuga, den enda i Stridbäck. Skogen står som en allé på båda sidor och det mäktiga Nattberget som en kuliss bakom. Det var i ett av träden där som Maja Öberg hade sin gunga, drygt en mil från Laver.

Maja Öbergs pappa var anställd av gruvbolaget Boliden och hade arbetsuppgifter av olika slag, från vaktmästeri till dikesgrävning och sophämtning. Han bodde i en koja på medar.

Det var väl han som tyckte att hon skulle gå i skola där, tror Maja Öberg nu. Någon skolskjuts fanns inte, även om det gick enstaka bussar på vägen som åtminstone under vår och höst var svårframkomlig. Hemma kunde hon inte bo, och inte heller i pappans koja.

– Där rymdes bara ett litet bord och en säng. Och jag tror han tyckte det var för dyrt att bo i Bolidens arbetarbostäder. Han hade sju barn att försörja.

I stället fick hon bo inackorderad i tre olika familjer.

– Jag minns inte att jag någonsin längtade hem, jag ville vara kvar där på helgerna också, men det fick jag inte, säger hon.

”Laver – det lyckliga samhället”, skrev tidningen Norra Västerbotten i en artikel från 1992 och Maja skriver under, även om minnena är ett barns, inte en arbetares.

Boliden drev och ägde så väl gruvan som samhället. Laver byggdes upp efter en patriarkal struktur – gruvans hierarki gestaltad i arkitektur. Högst upp låg platschefens villa. Därefter flerrumsbostäderna för förmännen, gruvfogden och verksmästaren och så arbetarnas enrumslägenheter längre ner. Och nedanför dem ungkarlsbarackerna. Och så kojorna allra ytterst.

Maja Öberg minns en gång hur hon följde med platschefens dotter för att leka.

– Han var liksom brysk, och meddelade att de skulle äta, säger hon.

Inte trodde hon väl att hon skulle få äta?

Så här i efterhand funderar hon på om han såg sig som förmer. Men nästan alla var arbetare och jämlika.

Själv blev hon bjuden på kalas, utan att kunna bjuda tillbaka. Läraren Åke Fridström var modern, före sin tid, eldsjäl och förebild för både barn och vuxna.

Arbetarnas bostäder må ha varit små, men standarden var högre än någon kunnat drömma om vid den tiden: fjärrvärme, elektriskt ljus, elspis, kylskåp, wc och avlopp. Och ute lyste den elektriska gatubelysningen, den hon skymtade hemifrån gungan.

När Laver byggdes 1936 var lågkonjunkturen på väg att vända, folkhemsidealet lanserat och Boliden hade visioner för arbetarnas själsliv: Det blev Folkets hus, kafé, kiosk och dansbana, film visades på storbild två gånger i veckan (mycket Greta Garbo, säger Maja), det fanns en orkester, sy- och fiskeföreningar.

Där i skogen låg också affär, brandstation, post, tvättstuga med centrifug och mangel, bastu och dusch. En del kvinnor fick sysselsättning här, men de flesta var hemmafruar.

– Och så fanns det solarium. Det var ju så härligt, säger Maja Öberg om kvartslamporna som i alla fall då ansågs ge gruvarbetarna välbehövligt ljus.

– Nu sätter sig ju folk i bilen. Då var de tvungna att vara kvar och göra det bästa av situationen. Det blev som en fin anda, folk hittade på roligheter. Det var något visst med Laver, det tror jag alla tyckte.

Men 1946, efter bara tio år, hade konjunkturen vänt och lönsamheten blivit för dålig. Gruvan stängdes och byggnaderna flyttades.

När vattnet skulle tömmas ur ledningarna fick Maja Öberg vara med och ta det sista badet. Inte heller då hade de rinnande vatten eller badrum i familjehemmet en mil därifrån.

Laver blev en spökstad, bara husgrunderna vittnar om det som en gång varit. Den här marsdagen 2013 ligger snön tung. Den sista kilometern från gruvan är inte plogad. Men Laver ligger inte orört.

Boliden har återigen provborrat och fått tillstånd att provbryta 5 000 ton kopparmalm.

Kommuninvånare hoppas på upp­emot 500 nya jobb. Och så flera andra jobb för varje gruvarbetarjobb. Fyndigheten är i nivå med den som Boliden utvinner i Aitik, Sveriges största koppargruva.

Prospekteringschefen Hans Årebäck påpekar att Boliden undersöker fyndigheter på ett 50-tal platser.

– Men Laver är ett av våra intressantaste områden, säger han.

Då var det en underjordsgruva. Den gruva som kan komma till stånd runt år 2020 skulle bli dagbrott.

Det närmaste bebodda huset från Laver ligger sju åtta kilometer därifrån. Där bor Lars och Greta Karlsson, med eget stall, mitt i naturen. Det är det bästa som finns, att bo så, tycker Lars:

– Man stör ingen och gör som man vill.

En ny gruva vore spännande, bra för bygden, bra med nya arbetstillfällen. Och det går ju inte att få något nytt utan att alls påverkas, anser han, och dessutom är naturen ändå förstörd av den gamla gruvan.

– Det skulle vara trevligt med lite mer rusch, säger han, som själv veckopendlat 35 mil till Kiruna, för jobb på en verkstad som gjorde verktyg åt gruvan där.

– Blir det en gruva här, så får jag säkerligen jobb. Det är klart man vill ha jobb på hemmaplan, säger han.

 

Maja Öberg minns att standarden på gruvarbetarbostäderna var lyxig med tidens mått. I dag bor hon med sin man Ola i Älvsbyn.

Foto: Anders Alm

Maja Öberg minns att standarden på gruvarbetarbostäderna var lyxig med tidens mått. I dag bor hon med sin man Ola i Älvsbyn.

 

Arbetarbostäderna i Laver på 1930-talet.

Foto: Arkivbild från Boliden

Arbetarbostäderna i Laver på 1930-talet.

 

Bill Nilsson har som tidigare kommunalråd jobbat hårt för att gruvan ska öppnas igen.

Foto: Anders Alm

Bill Nilsson har som tidigare kommunalråd jobbat hårt för att gruvan ska öppnas igen.

 

Vidare mot Älvsbyn ligger Vistträsk, en by som var strömlös fram till 1946. Där bor Bill Nilsson, som följt med för att visa Laver. Han var kommunalråd i Älvsbyn fram till och med januari i år, och har jobbat för att det ska bli en gruva. Han hade hört berättelserna från de gamla gruvarbetarna:

– De sa att malmkroppen såg ut som en rovfågel, och att Boliden hittills bara brutit i näbben.

Under sex år förde han allt intensivare samtal med gruvföretaget. Han tycker att det har haft en bra och öppen dialog med befolkningen. Det är tryggt att det handlar om ett företag som har en lång tradition som gruvbolag och som aktör på plats i Sverige.

I Vistträsk bor också Dick Öhman, pensionerad lärare. När en dokumentär om Laver spelades in 1996, 50 år efter nedläggelsen, fick han en roll att spela: den omtalade läraren Åke Fridström.

Vistträsk har en ljus vision om framtiden, säger de båda.

– Nu blir det väl ”fly in fly out”. Men vi hoppas på att folk ska bo här och på att få tillbaka affären som just har lagts ned, säger Dick Öhman.

I det stora huset på kullen i Älvsbyn lutar sig Maja Öberg tillbaka på köksstolen. Att ett samhälle som Laver skulle byggas upp igen? Nej, det är det ingen som tror på.

– Men det vore kul om det blev så, ett nytt Laver, säger hon och ser ut att spela upp ytterligare minnen för sitt inre.

En ny gruva hoppas hon i alla fall starkt på, och det snart, för att själv hinna uppleva den.

Bakom henne glittrar det hemtrevligt från en gammal vedspis. Men det brandgula skenet bedrar:

– Vi fick inte plats att installera den, det är en glödlampa som lyser där inne, i folie, säger hon.

 

Anna Andersson

Foto: Anders Alm

Älvsbyn väntar på gruvrusch

– Hela byn väntar, säger Anna Andersson, vd för två fastighetsbolag och fyra butiker i Älvsbyn.

Redan nu märker hon ett ökat tryck. Många utbildade hemvändare hör sig för om en trea för den lilla familjen.

– Den frågan ställdes aldrig för tre år sedan, säger hon.

Tillsammans med företagarföreningen ska hon åka på en studieresa och till Aitikgruvan, för att få information om vad en gruva i den storleksordningen kan betyda för näringslivet.

Ett offentligt besked från Boliden om en gruva i Laver skulle vara som ett startskott. Många med henne ligger i startgroparna, säger hon.

 

Bo Karlsson

Foto: Victor Lundberg

Klubbordförande i Boliden:

»En ny gruva är långt bort«

– He är ju inte bestämt någonting än. En ny gruva är långt bort, säger Bo Karlsson som är klubbordförande för IF Metalls koncernfack i Boliden. Facket har planer på att kontakta kommunerna Arvidsjaur och Älvsbyn för att se hur förberedda de är inför en eventuell gruva i Laver.

– Men vi vet ju ingenting än. Det är bara att hoppas att allt går bra och att det blir en etablering.

Han bor själv i Boliden, ett samhälle helt uppbyggt efter gruvan.

– Förr låg ansvaret på Boliden. Det var företaget som byggde upp gruvan och samhället, då var de tvungna till det, så funkar det inte i dag, nu lever vi på ett annat sätt, nu reser vi, säger han.

Fackklubben hoppas dock på att så många som möjligt bosätter sig i närheten av gruvan.

– Det blir inte samma fackliga engagemang med ”fly in fly out”, säger han.

 

Boliden tänker inte bygga bostäder

För att hitta arbetskraft i framtiden behöver det finnas bra ställen att bo på. Men något nytt Laver kommer inte att byggas, enligt Hans Årebäck, prospekteringschef på Boliden:

– Nu finns ju samhället Älvsbyn, om det blir något av det här. Boliden kommer inte att bygga bostäder.

Älvsbyns kommun har gjort ny översiktsplan och detaljplaner och har flera möjliga bostadsområden på gång.