Debatten efter Maria Svelands bok Hatet kännetecknas av att hon kritiseras, som om hon begått en blunder, för vad som är det starkaste och intressantaste påståendet i hela boken, ja dess kärna. Man undrar hur många av kommentatorerna som ens brytt sig om att läsa!

Idén är att alla former av kvinnohat, från systematisk nedvärdering i media till misshandel och mord, samverkar och förstärker varann, och dessutom är nära förbundna med samtidens rasistiska mobilisering, som ju också sträcker sig från harmlösa skämt om negerbollar till massmord. På så vis bekräftas hennes tes återigen av reaktionerna. Hon avfärdas som otillräknelig, nästan på förhand, och får ovett för att hon använder sin egen utsatthet i argumentationen. Och den utmanövreringen, överlagd eller ej, är också ett slags våld.
Därför är det extra glädjande att läsa det djupa allvar som en av Nordens bästa kritiker, Susanne Christensen, består hennes bok i lördagens nummer av Klassekampens bokmagasinet.
“Selv gjør hun noe så enestående som å skrive brennaktuell samtidshistorie” … “En kjempende kropp og et kjempende, verkende, søkende sinn. Svelands samtidshistoriske kartleggingsprosjekt virker uhyre viktig.”

Läs också

Arbetets recension av Hatet.