Ungern och dess självbild

Första gången jag var i Ungern var i december 2007. Jag och min bror gick på Nemzeti Múzeum och förundrades av att bilden av landets roll i det andra världskriget skilde sig så starkt från allt vi tidigare hade läst och hört; här framstod till exempel Ungern, som deltog med flera hundra tusen man i invasionen av Sovjetunionen, som ett oskyldigt offer för den nazistiska expansionspolitiken.

Det som framstår som allra tydligast med det minnet idag är ändå att vi såg det som någonting kuriöst, som ett utslag av en relativt harmlös nationalism, snarare än som ett obehagligt och politiskt laddat förnekande av historien. Sedan dess har mycket förändrats, både hos mig och i Ungern, förändringar som blivit tydliga varje gång jag varit här.

Jag minns sommaren 2010, när jag på en middag hörde en man som arbetar i kultursektorn och själv röstade till vänster, sucka uppgivet åt högerns jordskredsseger i parlamentsvalet:

– Javisst är det förfärligt. Men dom andra är likadana, dom är politiker hela bunten. Och kanske blir det mera ordning på ekonomin nu åtminstone.

Eller sommaren 2012, när vi på väg från stormarknaden utanför staden Tapolca i nordvästra Ungern såg att skyltarna hade bytt typsnitt och nu var skrivna med ungerska runor, och att kvinnan som sålde vin på söndagsmarknaden i en liten by också sålde böcker.

– Eget vin, egna böcker! Bra vin, bra böcker!

På bokens vita omslag syntes Ungerns karta, och skuggade med grått de delar av Ungern som i Trianonfördraget efter första världskriget tillföll grannländerna.

Den som följer rapporteringen i svensk media om Ungern får bilden av ett land som fjärmar sig från resten av Europa, som inskränker pressfriheten, som diskriminerar etniska och religiösa minoriteter och som ändrar grundlagen med en sådan hastighet att hela det parlamentariska systemet verkar vara satt i gungning, entydig.

Samtidigt hör man ofta från ungrare, också från dem som själva är kritiska till den nuvarande utvecklingen, att den bild av landet som ges i utländsk media är ofullständig, om än inte direkt felaktig.

Det är som om klyftan mellan Ungern och resten av Europa redan har blivit så stor att det inte ens är möjligt att börja prata om det som händer här utan att fastna i missförstånd och anklagelser från båda sidor.

Egentligen är det kanske inte så märkligt att bilden av det som händer i Ungern kan upplevas som orättvis.

Jag vet själv hur jag går till väga när jag vill skriva en text om någonting som jag själv tycker är absurt. Först väljer jag ut de allra starkaste och mest anslående exemplen på det jag vill visa upp, och försöker sedan beskriva dem med så stadig och ödmjuk röst som möjligt, för att göra kontrasten mellan bakgrunden och det som avtecknar så tydlig som möjligt. På sätt och vis är det ingenting annat än stilistik och ett effektivt förmedlande av en berättelse: att med så få ord som möjligt förmedla en bild av vad som är viktigt just här, och just nu.

Den politiska rapporteringen om Ungern har sedan valet 2010 i hög grad kommit att bli berättelsen om en radikalisering, berättelsen om att ett maktfullkomligt högerkonservativt regeringsparti, Fidesz, ständigt drivs åt höger av extremistpartiet Jobbik, som är tredje störst i parlamentet.

Det är en bild som inte nödvändigtvis är falsk, men som är en kraftig förenkling av läget. Inte minst eftersom den delvis frikänner Fidesz från ansvaret för den nuvarande utvecklingen, och reducerar partiets nationalistiska utfall till populistiska eftergifter; men också eftersom den inte tar hänsyn till att de båda partierna och det parlamentariska läget är frambringade av ett politiskt klimat som är långt äldre än 2010. Kanske en sådan bakgrund som går förlorad när det enklaste sättet att förmedla en bild och berätta en historia på är att berätta om det som är mest extremt och mest akut just nu, eller helt enkelt fotografera en rad marscherande män i uniform.

Ett av de största gap i tankarna som jag har varit tvungen att överbrygga i mina försök att närma mig situationen här, är att nationalismen inte går att betrakta som ett särintresse. Alla politiska partier måste föra en egen ”magyarságpolitika” eller nationspolitik, och nationsbyggandet beskrivs som en positivt laddad process; nationalismen är inte perifer, den är permanentad och institutionaliserad över hela det politiska spektrumet.

Mellan de två typerna av nationalism – den extrema och den institutionaliserade – går ingen klar gräns; de flyter in i och ut ur varandra, och för egen del kan jag inte låta bli att tänka på de senaste årens försök att intensifiera firandet av den 6 juni och koppla det svenska medborgarskapet till språktest och svensk kultur, och att undra om svenska politiker verkligen har någon aning om vilka starka krafter det är de leker med.

Lägenheten vi bor i ligger på en av kullarna vid Donaus västra strand, i den del av Budapest som från början var staden Buda. Kvinnan vi lånar den av, som bor i lägenheten intill, berättade för oss att det ståtliga huset byggdes kring det förra sekelskiftet, och att hela huset och hela tomten hade tillhört hennes familj.

– Men sen kom kommunisterna och sa: Ni är borgare, ni kan inte bo själva i ett sånt hus. Därför tog dom det, och delade upp det i lägenheter.

På sätt och vis är det här en bild av det nationella trauma som än idag utgör en central del av Ungerns självbild, det fredsfördrag mellan Ungern och Ententen som slöts 1920 på slottet Grand Trianon och innebar stora landavträdelser till grannländerna.

Kartan över Nagy-Magyarorszag, Storungern, som landet så som det såg ut innan delningen fortfarande kallas, är en starkt politiskt laddad bild som man inte kan vara i Ungern läge utan att stöta på som klistermärke på en bil, vykort eller nyckelring i ett souvenirstånd.

Det finns också andra saker som man inte kan vara i Ungern särskilt länge utan att lära sig betydelsen av. Till exempel orden Kiadó och Eladó, som betyder ”uthyres” och ”säljes” och sitter klistrade på tomma butiksfönster och lägenheter över hela Budapest. Kiadó och Eladó vittnar, på samma sätt som det femvåningshus med McDonalds på bottenvåningen, invid den centrala knutpunkten Astoria, som ser ut att vara en kontorsbyggnad med glasfasad, men där glasfönstren, om man tittar närmare, har ersatts av ett plasttäcke med djupa revor som smattrar i vinden, om hur hårt den senaste krisen har slagit mot den redan tidigare försvagade ungerska ekonomin.

På grund av en straffskatt på utländska investeringar, som regeringen Órban vägrar backa ifrån, har förhandlingarna med den internationella valutafonden om nya lån gått i stå, och trots att Ungern är en av EU:s stora nettobidragstagare upplever många ungrare att landet är utplundrat och motarbetat av Bryssel.

Det är en känsla som högerkrafterna i landet vet att utnyttja, och inte sällan flyter de två berättelserna – om oförrätterna efter det första världskriget, och oförrätterna i det nya ekonomiska landskapet efter 1990 – ihop till en enda berättelse, om Ungern som ett oskyldigt offer för grymma och oförstående stormakter.

Därför spelar också den kritik som resten av Europa riktar mot Ungern ofta regeringen och högerkrafterna rakt i händerna: när EU-kommissionen kritiserar den medielag som är den huvudsakliga anledningen till att Ungern sedan 2009 har fallit från plats 25 till plats 56 på Press Freedom Index, blir detta ytterligare en bekräftelse på att EU vill begränsa landets självständighet, och ytterligare en möjlighet för populistiska politiker att plocka poäng genom att dra en tydlig gräns, med Ungern på den ena sidan och det övriga Europa på den andra.

Lägenheten vi bor i har en veranda som vetter ut mot trädgården. Just nu tjänar den som upplagsplats för utemöbler och allehanda skräp, men ägaren lovade att städa ur den om vi stannar till den varma årstiden.

En egenhet med den verandan är att alla dess fönster är täckta av ett tätt trägaller, som håller solljuset ute utan att hindra någon insyn, den skymmer utsikten utan att den skulle hindra ens den mest ambitionslösa inbrottstjuv, och jag kan inte komma ifrån att det bleka vinterljus som silar mellan trägallret blir en av de tydligaste bilderna från mina första dagar av detta besök i Ungern.

Måns Wadensjö