Apropå varsel,

… så hade flera av dem som blev utsparkade från företaget långa anställningstider. De kunde inte sparkas. Men de kunde köpas.  De erbjöds en summa pengar som blev högre ju fler år de varit anställda och ju fler år de själva hunnit fylla.

Gustav var bland dem som fick mest pengar. Han var gammal. Både som människa och anställd. Med sina tjugotre år i fabriken erbjöds han fyrahundrafemtiotvå tusen kronor.

Före skatt.

Att utbetalas som engångssumma.

Han skulle inte få stämpla hos A-kassan de första sex månaderna. Det var särskilda regler för avgångsvederlag.

Fyrahundrafemtiotvåtusen kronor. Nästan två årslöner. För honom. Inte för hans chef, eller hans chefs chef.

Den summa som erbjöds var inte tillräckligt stor för att köpa honom. Den svindlade inte för hans ögon. Den skulle inte ens räcka till att lösa honom från lånen på villan. Fyrtiosju år fyllda och fullärd som styrapparatsmontör. Då har man inget att hämta på arbetsförmedlingen. Där söks inga styrapparatsmontörer.

Inne på fabriken inhämtades kunskapen av en ung inhyrd på en halv dag. Gustav fick lära ut det han kunde innan han gick. Den inhyrde var kanske inte lika plikttrogen som Gustav, men hoppades på fast anställning. Därför hann han montera styrarmarna också. Det gjorde inte Gustav. Han visste att om man skruvar fast bultar med så stor kraft som krävs i en styrapparat så måste kroppen få vila mellan dragningarna. Annars kan man få ont. Senare. Det ville inte Gustav ha. Han ville vara en fungerande kugge i ett stort maskineri.

När företaget erbjöd honom fyrahundrafemtiotvå tusen kronor för att han frivilligt skulle säga upp sig så köpte de inte ut honom.

De sparkade honom.

De kränkte honom.

Han blev ifrågasatt, uthängd och oönskad. Inte ville han arbeta i ett företag som inte ville veta av honom. Han hade varit stolt över sitt arbete. Han hade vetat hur viktigt det var att styrapparaten var rätt monterad. Att det kunde bli farliga olyckor om det blev fel. I alla år hade han skruvat ihop grejerna med ansvar. Utan fel.

Han tackade ja till pengarna. Han tyckte sig inte ha något val. Alternativet, som de sa att han kunde välja, vad var det? Att bli källarstädare.

Ingen av de som är kvar inne på fabriken har sett honom sedan han gick hem.

Maria Hamberg