I zonens centrum: stillhet

Denna artikel publicerades första gången i oktober 2012. När Tjernobylolyckan genom HBO:s tv-serie ”Chernobyl” nu åter har hamnat i rampljuset väljer vi att återpublicera den.

Det är tyst i zonen.

En del lösspringande hundar finns här, ett och annan motorfordon från militär, forskare eller andra tillfälliga besökare far förbi, men annars är allt stilla.

Den yttre gränsen in till zonen är alltjämt stängd. Bommar är nedfällda och stängslet bevakat av beväpnade soldater.

Vi i den lilla skaran besökare får kliva av minibussen, gå igenom vaktexpeditionen, visa upp våra papper och medhavda väskor och kassar.

När vi närmar oss Tjernobylreaktorn och den övergivna staden Pripyat strax intill reaktorområdet måste vi passera ytterligare två militära vägspärrar innan vi når fram till reaktor 4, den reaktor som den 26 april 1986 drabbades av en härdsmälta i Tjernobyl.

Här är tystnaden påfallande när vi ser det stora byggnadsverket resa sig högt i stål och betong.

Den tillfälliga inneslutning man lyckats skapa runt den havererade härden har täckts med ett tjockt högt betongskal men arbetet är långt ifrån färdigt.

En större inneslutning ska byggas runt detta katastrofens epicentrum, likt en sarkofag som aldrig någonsin ska öppnas.

Här utanför reaktor fyra är strålningen hög, men exponeringstiden är minst lika viktig, får vi veta. Ett snabbt besök ska inte vara farligt, trots att geigermätaren knattrar ljudligt.

Däremot får vi absolut inte röra någonting. Allt är kontaminerat och vi kan föra med oss strålning i fragment som fastnar på våra fingrar.

Till slut vågar vi knappt slicka oss om munnen.

Från hela området runt kärnkraftverket fick närmare 180 000 människor evakueras efter kärnkraftsolyckan.

Cirka 150 personer har nu flyttat tillbaka till de yttre delarna av zonen.

Det är främst äldre som vill tillbringa sina sista år på de gårdar där de levt större delen av sina liv.

Men i zonens tidigare största stad, Pripyat, nära Tjernobylreaktorn, bor ingen.

För att komma från reaktorns västra sida till Pripyat måste vi passera det mest kontaminerade av de områden vi passerar.

Vi måste åka snabbt igenom, tiden är viktigast, säger chauffören. Själv har han blicken fäst på geigermätaren medan han i hög fart åker genom området.

Han lägger samman de minutrar den våldsamma bilfärden tar med de värden han får fram på radioaktiviteten.

Snart har han nått upp till sin maximala livsdos, säger han, eller, tillfogar han, så har han redan för länge sedan passerat den.

Jag frågar om då det hände, var han här då, eller har han kommit senare?

Jodå, han bodde här Pripyat med sin familj.

– Jag var tio år, berättar han.

– Och vi gick till skolan som vanligt. Vi visste ju om branden som alla pratade om, men inte mer. Och det gick några lektioner och vi var ute och lekte på rasterna. Så mitt under en lektion såg vi hur det kom in brandbilar på vår skolgård, och de började spruta vatten på väggarna. De sköljde av hela skolan och vi fick inte gå ut. Det var det första tecknet jag såg på att det var något allvarligt som hade hänt.

– Några timmar senare kom de och hämtade oss, alla barnen, och körde oss härifrån.

Och därefter, evakueringsbostad för familjen. På några timmar hade familjens hela liv förändrats. I dag bor han i utkanten av Kiev, Ukrainas huvudstad tio mil söder om Tjernobyl.

..mitt under en lektion såg vi hur det kom in brandbilar på vår skolgård, och de började spruta vatten på väggarna. De sköljde av hela skolan och vi fick inte gå ut

Och nu är han tillbaka, som vakt och chaufför i sin egen övergivna barndomsstad.

Pripyat grundades så sent som 1970 som en ny typ av samhälle. Det var en akademikerstad som 1986 hade drygt 50 000 invånare. Härifrån skulle framtiden stakas ut genom vetenskap och ny teknik.

I dag har sly och skog tagit över.

Det övergivna nöjesfältet i stadens utkant känns extra ödesmättat.

Det stora tysta, stilla pariserhjulet har blivit en symbol för livet som försvann. Strax bortom radiobilarna ligger en bjärt lysande röd damsko.

I centrum, strax intill det hotell där alla samtal hölls under de avgörande dagarna och timmarna står en liten flagnad träanka på torra gummihjul.

Varorna i köpcentret står uppställda på sina hyllor.

Även här är det tyst, frånvaron av allt ljud är påträngande, allt ljud som borde finnas då vi står mitt en större stad.

Det är overkligt att se allt det vanliga, vardagliga sida vid sida med den sly och de spruckna vägar som vittnar om katastrofens effekter.

Vi går vidare och där, halvt gömd bakom den nu ganska täta vegetationen, ser vi den förfallna byggnaden av det som en gång var stadens badhus.

Genom fönstret syns ett högt vitt hopptorn.

Allt var igång när olyckan skedde. Därinne står allt som det var när badande gäster informerades om att de skulle evakueras.

Trots allt är det skönt att gå igenom den första av vägspärrarnas strålningskontroller på väg ut igen, men innan vi lämnar områdets yttre avgränsning stannar vi till vid det lilla monument som har byggts inne i zonen för att hedra de brandmän som dog vid de första veckornas insatser.

På vägen ut, åter kontroller, men den här gången kontrolleras också om vi för med oss radioaktivitet. Vi scannas en efter en, från topp till tå. Vi tvättar av skorna

Just då bryts tystnaden och en sliten vagn störtar fram, dragen av två hästar i full galopp.

På vagnen står en framåtlutad man med böjda knän. Vagnen kränger till, så försvinner den in i skogen igen. Lika snabbt som den kommit.

En av de äldre, de få, som fortfarande bor i zonen.

Strax före den sista strålningskontrollen passerar vi det stora fält där mängder av boskap avlivades och grävdes ner 1986.

Bakom fältet stod under många år efter olyckan den röda skogen, den döda skogen som sakta multnade ned och nu har ersatts av sly och nya träd som sakta vuxit upp.

Cesium 137 har ändå en begränsad farlighet. Halveringstiden är cirka 30 år, så chansen finns att de yttre områdena om något eller några hundra år en gång åter kan befolkas.

Men nära reaktorn och i Pripyat finns även plutonium. Halveringstiden för plutonium är 24 000 år.

På vägen ut, åter kontroller, men den här gången kontrolleras också om vi för med oss radioaktivitet. Vi scannas en efter en, från topp till tå. Vi tvättar av skorna.

Utanför den stängda zonen öppnas åter den värld vi tagit för givet.

Åkrar, bönder, skogar, och när vi närmar oss ny bebyggelse, människor på väg till eller från sina arbetet.

Människor som vill leva sina liv. Som de människor som en gång bodde i Pripyat.