Att låta industrin diktera löneläget för hela arbetsmarknaden är en farlig väg i längden, anser debattören. Bilden är från ABB Robotics i Västerås.

Foto: Fredrik Sandberg

När både Svenskt Näringsliv och Medlings­institutet behandlar industrinormen som en absolut sanning tvingar de till slut fackförbunden att ta till konfliktvapnet, varnar Leif Stang.

År av allt för höga löneuttag under 70- och 80-talet resulterade i hög inflation, devalvering och reallönesänkningar för de flesta löntagare. De samordnade förhandlingarna mellan LO och SAF upphörde i slutet på 80-talet. Mot denna bakgrund diskuterades under början av 90-talet behovet av normering av löneutrymmet. Industriavtalet som träffades 1997 mellan Facken inom industrin och Svenskt Näringsliv är en direkt följd av det uppkomna behovet av normering.
Industriavtalet och dess normerande effekt kan aldrig vara en sanning huggen i sten utan måste inför varje avtalsrörelse kunna omvärderas. Vi har exempelvis en växande servicesektor som till stora delar är konkurrensutsatt.
De flesta var dock överens om att det var en nödvändighet att hitta en norm för löneutrymmet, och för att förstärka den normerande effekten ytterligare fick Medlingsinstitutet år 2000 ta över Förlikningsmannaexpeditionens uppgifter med ökade befogenheter och ett större uppdrag.

Två av Medlingsinstitutets huvuduppgifter är att verka för en väl fungerande lönebildning och att medla i arbetstvister. En väl fungerande lönebildning innebär i institutets uppdrag att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara en norm för övriga branscher, att den ska förenas med ökad reallön, medverka till ökad sysselsättning, möjliggöra förändringar av en grupps löner jämfört med andra grupper, åstadkomma jämställda löner mellan kvinnor och män samt stimulera produktivitetsökning. Allt detta samtidigt med att så få strejker och arbetskonflikter som möjligt bryter ut.

Svenskt Näringsliv har med intäkt från det ”märke” som industriavtalet sätter lagt en blöt filt över avtalsrörelserna. Det utrymme som förhandlats fram beskrivs med ett procenttal som sedan enligt Svenskt Näringsliv blir alla branschers löneutrymme. Svenskt Näringsliv avvisar fullständigt varje tanke på låglönesatsningar eller satsningar på löner i kvinnodominerade yrkesgrupper.

Ett sådant förhållningssätt innebär per automatik att man cementerar de förhållanden som råder på arbetsmarknaden och omöjliggör varje form av justering mellan olika gruppers löner. Tvärt om förstärks de snedfördelningar som finns i dag genom att man hävdar att alla branscher ska ha ett löneutrymmet som motsvarar samma procenttal som märket. Svenskt Näringsliv har en militant hållning i frågan och tillåter inte sina företag att redovisa ett högre utfall än det i för avtalsrundan gällande procenttalet.

Det är därför anmärkningsvärt att Medlingsinstitutet sedan det bildades har gjort gemensam sak med Svenskt Näringsliv. Medlingsinstitutet har i avtalsrörelserna därför misslyckats i sitt uppdrag att verka för en väl fungerande lönebildning. Man har också misslyckats i sitt uppdrag som medlare eftersom man i stället för att medla för fram det procenttal som i varje lönerörelse blir ett mantra genom industriavtalet.

För att framförallt låglöneförbunden ska kunna komma fram i förhandlingarna med en någorlunda försvarbar löneökning tvingas man antingen ut i konflikt eller sälja delar av avtalsinnehållet vilket då kan redovisas som reducering av det procentuella löneutfallet. Det här är en farlig väg och i längden helt ohållbar.

Den situation som Svenskt Näringsliv och Medlingsinstitutet försätter fackförbunden i kommer förr eller senare att leda till att förbunden tar en principiell ställning mot hela avtalsrörelsens upplägg eller inte längre har något att ”sälja ut” och då återstår bara konfliktvapnet. Risken är stor att en sådan konflikt kan bli lång och omfattande.

Den modell som av kända skäl utmejslades ur år av inflationsdrivande lönebildning har ersatts av en modell som ofelbart leder till framtida konflikter. Det är dags att komplettera den normering industriavtalet leder till med en modell för hur lönejusteringar för eftersatta grupper ska kunna ske. Vi måste också komma ifrån den ­automatiska lönespridningseffekt
som procentberäkningar leder till.

Vi måste också få en modell som löser hur vi möter framtida förändringar på arbetsmarknaden med det krav på lönejusteringar det kan leda till.

Leif Stang