Och kanske jag kan använda mitt instinktiva EU-motstånd för att leva mig in i det amerikanska presidentvalet? När Martin Gelin presenterade sin bok Den amerikanska högern på Utrikespolitiska institutet härom månaden förutspådde han att valkampanjen skulle bli ett slags folkomröstning för eller emot statlig inblandning. Det lät spännande, men jag tolkade nog hans spådom på en alltför hög filosofisk nivå.

För många är det säkert en principstrid, och i synnerhet för dem som av egenintresse eller skär dumhet tagit ideologisk ställning för nyliberalismen.

Men känner jag inte igen det där motståndet mot att bli bestämd över, mot att överlämna allt handlingsutrymme, från hur jag ser på EU:s rättsskipning, som i det mesta går storföretagens väg? (Parlamentet har ju bara skenbar makt.)

Mitt avståndstagande där är principiellt, men grundkänslan handlar om maktlöshet.

Så om man tänker sig att min relation till Sveriges medlemskap i EU är en spegelbild av det ställningstagande som många usamerikaner tar för självklart: att statliga ingrepp bör äga rum på en lagom lokal nivå för att bli kontrollerbara.

Då blir det tydligt att EU:s demokratiska underskott bygger på en fundamental brist i principerna för maktdelning, en avsaknad av de former för kritik som i USA är självklara.

Och i förlängningen av den speglingen blir det då viktigt att framhålla vad som är bra med staten som fördelare av rättvisa, och fråga sig på vilken nivå fördelningen ska äga rum.

EU:s komplicerade maktapparat får handlingsutrymme i tomrummet efter nationalstaternas försvagning, självmant eller efter att ett land tvingats på knä.

Men EU som sammanfattande symbol får legitimitet av att staterna ingår som medlemmar.

Således blir det i den amerikanska spegeln tydligt att EU skulle behöva ett mycket mer antagonistiskt förhållningssätt från de ingående medlemsstaterna, gärna ett folkförankrat sameuropeiskt motstånd, i motsats till det grupptryck till samförstånd som idag råder.

Ett bråkigt EU, där inte bara parlamentet utan även de instanser och organ som fattar de verkliga besluten utsätts för kontinuerlig, überkritisk granskning, vars syfte både är att trygga rättssäkerheten och att tydliggöra de ideologiska och materiella motsättningar som hittills tenderat att sopas bort under en dimridå av byråkrati och procedurer.

Med andra ord kan man säga att mitt EU-motstånd, det instinktiva såväl som det principiella, betraktat från planeten USA plötsligt visar sig rymma en övertygelse hos mig om att staten bör fungera som skapare (genom lagstiftning och institutioner) av rättvis fördelning, och samtidigt som kritisk granskare av att denna fördelning verkligen går rättvist till, med alla intressen offentligt redovisade, vilket de endast kan bli i en allvarligt syftande, antagonistisk anda – motsatsen till skuggbleka representanters långtgående samförstånd i tysta korridorer och slutna sammanträdesrum.