”Isis mamma är genusvetare, skribent och konstnär, min mamma är f.d. städerska, kokerska och dagisfröken, numera förtidspensionär med diagnosen fibromyalgi.”

Den  nya tvåspråkiga litteraturtidskriften Const (alla bidrag har parallellöversättning till engelska) innehåller både etablerade skribenter och författare som säkert kommer att låta höra talas om sig i fortsättningen.

Men ett av bidragen står genast ut. Det är skrivarkurseleven Lidija Praizovic som publicerar sina dagboksanteckningar från skrivarkursen. De utgår från den klassmässiga underlägsenhet hon känner i gruppen, bland andra som vuxit upp i superbildade hem och fått allt självklart serverat.

I synnerhet handlar Praizovic text om vad hennes kritikarbete rör upp inom gruppen och om det agg som vänds mot henne.

Det är mycket intressant och jobbig läsning, både därför att allt utspelas i realtid och därför att frågan om klassperspektiv ställs på sin spets genom att användas så direkt och anklagande:

”Tom demonstrerar här: jag vill det som är bäst för världen, Lidija vill bara det som är bäst för henne, när det han egentligen vill är att förtrycka min röst, min erfarenhet, i klassrummet, i världen.”