Minska klyftorna i samhället. Det är så vi får ner kriminaliteten, inte genom fler poliser och hårdare straff, skriver en före detta polis.

Nu är det 2012 och jag sitter djupt tagen i biosalongen när filmen om Olof Palmes liv just har slutat. Efter filmen promenerar jag bort till Palmes grav. Det var just där jag fattade beslutet att lämna polisen 2005. Vid mordet satt jag i en av de mest beryktade piketgrupperna. Mordet gav polisen stora resurser. De flesta av mina arbetskamrater, och även jag själv, jobbade extra utanför polisen på grund av övertidsstopp. Nu fick vi jobba extra hur mycket vi ville. Ett oroligt samhälle gynnar polisen och ofta sittande regering.  Jag som arbetarkille hade vid den tiden bytt identitet och lämnat mitt ”sanna jag” och fått andra värderingar, starkt påverkad av omgivningen. Strängare straff och fler poliser upplevde jag som lösningen på kriminaliteten.

Jag började i slutet av 1980-talet att jobba med och nära ungdomar och invandrarorganisationer. Detta förändrade mitt synsätt, och jag insåg att det var helt andra satsningar som krävdes. Att minska klassklyftorna och skapa jobb och utbildning, och genom detta ge dem bättre självkänsla och självförtroende och framtidsutsikter. Att visa ungdomarna respekt, att byta bilen mot poliscykel och komma dem nära, att lära sig gängens hälsningar och koder. Beröring är en av de viktigaste brottsförebyggande redskapen, hormonet oxytocin som är lugnande har en positiv inverkan på alla. Detta gjorde att min rädsla försvann och jag möttes av respekt och kärlek.

Alla dessa upplevelser gjorde att jag började skriva debattartiklar och kritisera polisledningen för felaktiga prioriteringar mot de mest utsatta grupperna. Detta blev slutet på min tid inom polisen efter 26 fina år.

Sedan jag lämnade polisen har jag fördjupat mina kunskaper inom dessa områden. Jag har föreläst över hela landet i kyrkor, moskéer, polishögskolan och nyligen för ungdomar i Rosengård. Jag kände mig lika trygg i Rosengård som på polishögskolan.

Jag är djupt orolig över politikernas och polisens satsningar mot dessa utsatta grupper för att förebygga kriminalitet. Nu tävlar man med Sverigedemokraterna om att satsa mest på polisen. Reinfeldt valde exempelvis att presentera 2009 års höstbudget från Hallunda polisstation och lovade flera miljarder extra till polisen samtidigt som de rädda medborgarna såg oroligheterna i våra förorter på tv. Undrar när någon partiledare redovisar sin budget från ett ansträngt socialkontor? Man anordnar trygghetsvandringar och trygghetslagar på många platser i landet. Att makthavare inom polisen placeras på andra höga poster speglar också samhällsklimatet med skapad rädsla: Förre Säpochefen blir chef för Migrationsverket. Hög före detta polischef blir chef för Skolinspektionen. Major Björklund inför en strängare skola.

Mina råd till makthavarna är följande:

• Satsa för att minska klassklyftorna och barnfattigdomen, inte minst i de mest segregerade områdena. Detta leder till minskad kriminalitet och minskad risk att hamna i fundamentalistiska religiösa grupperingar. Det är ett bra sätt att förebygga rasistiska åsikter.

• Satsa kraftfullt på sociala myndigheter, och då inte minst i utsatta områden. Ge socialen mer möjlighet att arbeta brottsförebyggande. Byt fokus från polisen till sociala myndigheter. När satt en socialarbetare senast i tv-studion och debatterade ungdomskriminalitet?

• Fortsätt att satsa på polisen men se inte till antalet poliser. Se till individen. Satsa mer på friskvård. Ta hand om individen polisen så blir han/hon mer effektiv. Utveckla sättet att bemöta medborgare. Nu satsas det mycket på teknik som bärbara datorer och kameror.

• Se till att polisen arbetar med värdegrundsfrågor i praktiken. Nuvarande värdegrund ”engagerande, effektiva och tillgängliga” lever man inte upp till. De är bara ord i ett dokument. Som individ måste man arbeta med sin egen värdegrund för att organisationens värdegrundsarbete ska lyckas. Att polisen kallade ungdomarna för ”apajävlar” i Rosengård för några år sedan var ett exempel på rädda poliser.

Om Palme levt i dag hade han säkert vågat möta ungdomarna jag mötte i Rosengård, och inte som Reinfeldt vallats runt i polisbil.

Michael Lundh
Polis 1979–2005, styrelseledamot i ­stiftelsen Expo 2001–2011, folkbildare inom ­nykterhetsrörelsen, författare och föreläsare