– Kanske kan jag inte ha kvar huset. Ogräs ska rensas, äppel­träd ska beskäras, saker ska lagas och jag kan inte anlita hjälp till allt. Jag är i valet och kvalet, säger Lars-Åke Eriksson.

Foto: Petter Koubek

– Kanske kan jag inte ha kvar huset. Ogräs ska rensas, äppel­träd ska beskäras, saker ska lagas och jag kan inte anlita hjälp till allt. Jag är i valet och kvalet, säger Lars-Åke Eriksson.

 

– Utan facket hade det aldrig gått. När du har så ont att du inte vet vart du ska ta vägen orkar du inte kämpa mot Försäkringskassan, inte ensam, säger Lars-Åke Eriksson. Hans högerarm fungerar inte längre efter alla år med tungt arbete.

Bara vänster hand håller i ratten när Lars-Åke Eriksson kör genom Karlskoga. Höger arm ligger orörlig över låret.

Högerarmen hänger också overksam när han parkerar utanför villan på Smältarevägen. Den gör ingenting när han dukar fram kaffe på altanen. Och den vilar stilla i knät medan Lars-Åke Eriksson berättar om hur smärtan satte stopp för ett 35 år långt arbetsliv.

– Jag hade provat att måla redan när jag gick i åttan, säger Lars-Åke Eriksson. 1972, direkt efter nian, började jag som billackerare.

Sedan dess har han målat allt från bilar och lastbilar till stridsvagnar och ilsket gula bergborrmaskiner. Först på billackeringsfirman, sedan på Bofors, och slutligen på ett mindre måleriföretag, Karlskoga ytbehandling. Tre och ett halvt årtionde har han tillbringat i andningsmask, huva och handskar, med fläktarna susande och sprutan tjutande intill örat.

– Vare sig du arbetar med slipmaskin eller spruta gör du i princip allt med högerarmen, säger Lars-Åke Eriksson. Och sprutan väger några kilo.

Ett så ensidigt arbete, ofta med högerarmen ovanför axelhöjd, måste förr eller senare ta ut sin rätt. Till och från hade Lars-Åke Eriksson känt hur jobbet slet på axeln. Ofta diskuterade han och arbetskamraterna arbetsmiljön. Många klagade på de 38 kilo tunga kofångarna, som måste lyftas och vändas för hand.

Ändå kom slutet som en överraskning. I början av 2006 gick det plötsligt inte längre. Lars-Åke Eriksson nickar in mot vardagsrummet, där han vankade omkring dag och natt då smärtan inte gav någon ro:

– Det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Med kortisonsprutor höll jag ut några månader till. Sedan tog det stopp.

Utanför Lars-Åke Erikssons altan lyser äpplena så röda och gräset så grönt att det gör ont i ögonen. På villatomterna ligger plastleksaker i grälla färger utströdda. Området är öde, barnen är i skolan och de vuxna på sina jobb. Medan Lars-Åke Eriksson går in i huset för att hämta pärmarna med papper om skadan blir allt tyst, bara vinden rycker i altanväggarna.

– Alla jag känner arbetar ju, säger Lars-Åke Eriksson när han kommer tillbaka. Jag hör till dem som kan göra saker själv, som att gå och se Karlskoga HC:s hockeyträningar på eftermiddagarna. Men det sociala … det försvann med arbetet.

Lars-Åke Erikssons kamp med Försäkringskassan åren efter skadan säger mycket om vad som hänt med tryggheten i Sverige. Oro för hälsan räcker liksom inte. Den ska spädas på av ovissheten om försörjningen, med utförsäkring och en meningslös period hos Arbetsförmedlingen som extra börda.

– Sparpengarna tog slut. Jag blev ensam med huset i den vevan, och grubblade på hur länge jag skulle kunna bo kvar.

För både läkarna och Lars-Åke Eriksson själv har det hela tiden varit uppenbart att skadan beror på arbetet. Höger axel sitter åtta centimeter lägre än vänster, som om färgsprutan fortfarande tyngde ner den. På ett foto som läkaren tagit bakifrån syns snedheten i axelpartiet skärande tydligt.

– När Försäkringskassan sa nej till livränta blev jag …förundrad. Men det är väl deras jobb. De måste alltid försöka.

Det kunde ha tagit slut där, Försäkringskassan kunde ha fått sista ordet. Själv skulle Lars-Åke Eriksson ha givit upp, sålt huset och böjt sig för olyckan.

Men Ulf Rådesjö, ombudsman på IF Metalls avdelning i östra Värmland, hjälpte honom att samla in läkarintyg och formulera överklagan. När länsrätten fastställde Försäkringskassans beslut fick Ulf Rådesjö honom att gå vidare till Kammarrätten i Jönköping.

Just tiden före kammarrättens avgörande minns Lars-Åke Eriksson som den allra svåraste.

– Alla papper som skulle samlas in. Alla läkarintyg som måste förnyas. Och ännu en gång skulle Försäkringskassans läkare sitta där i rätten och tala om hur frisk jag var, fortfarande utan att ha sett mig.

Ulf Rådesjö gjorde pappersarbetet, Lars-Åke Eriksson orkade inte. Ett försiktig hopp kände han ändå: LO-TCO Rättsskydd, fackets juridiska byrå, trodde att det fanns chanser att vinna målet.

Och det lyckades. I september 2008 slog kammarrätten fast att skadan berodde på arbetet, och att Lars-Åke Eriksson hade rätt till livränta. Pengarna kom retroaktivt för tiden sedan 2006. Den ekonomiska stressen minskade. Ännu en lättnad kom i somras, då Lars-Åke Eriksson fick permanent sjukersättning.

De försäkringar som Lars-Åke Eriksson har haft genom kollektivavtal har hjälpt honom att hålla huvudet över ytan. Förutom tillägg till ersättningen från Försäkringskassan kommer han att få pengar till en snöslunga och en självgående gräsklippare, och till arbetskostnaden för att måla om huset och renovera ett badrum.

– Sådant klarade jag själv förr. Nu måste jag anlita någon för att byta däck, vaxa bilen, måla … Allt har blivit mycket dyrare.

Hela sitt vuxna liv har Lars-Åke Eriksson ägnat sig åt flugfiske. Han har knutit sina flugor själv och fiskat från Klarälven till Kiruna. Tillsammans med en granne har han tagit helikopter ut i vildmarken och fångat harr, öring och röding. På morgnarna har det hänt att renarna stirrat på honom när han krupit ut ur tältet.

Det får han inte vara med om längre, skadan gör det omöjligt. Lars-Åke Eriksson kan inte dansa bugg mer, och inte åka längdskidor. Han ser ut över sin tomt och säger:

– Kanske kan jag inte heller ha kvar huset. Ogräs ska rensas, äppelträd ska beskäras, saker ska lagas, och jag kan inte anlita hjälp för allt. Jag är i valet och kvalet.

Livräntan och försäkringarna han hade genom jobbet har betytt mycket, tycker Lars-Åke Eriksson. När han till slut fick ersättning tog han tillbaka mycket av kontrollen över tillvaron. Men försäkringarna ersätter inte allt.

Kvar finns alltid själva skadan. En axel som aldrig mer kan bli som förr. En arm som aldrig mer kan kasta ut fluglinan över vattnet.

Fakta

Så fungerar arbetsskade- ersättningen

Detta säger lagen

Grunden är att arbetsskada ersätts som vilken sjukdom eller skada som helst, alltså i första hand med sjukpenning.

Men om den skadade får inkomstbortfall som kan förmodas bestå under minst ett år kan lagen ge livränta som ska ge full ersättning för inkomstförluster.

Detta ger TFA

• Vid olycksfall ger Trygg­hetsförsäkringen (TFA) full ersättning för in­komstför­lusten från första dagen. Inträffade olyckan för den 1 april 2012 förutsätter detta dock att du varit sjukskriven i minst 15 dagar.

• Vid arbetssjukdom, som i Lars-Åkes fall, är det svårare. Men om skadan kvarstår i över 180 dagar och Försäkringskassan förklarar den som arbets­skada ger TFA ersättning för merkostnader (läkarbesök, medicin mer mera). Kan du visa att arbetsgivaren vållat skadan kan du få ersättning för sveda och värk.

• Framtida inkomstförluster som inte täcks av livränta enligt lag kan ge ersättning i form av engångsbelopp eller livränta.