Att desertera från parnassen

Inledningsvis framhölls den klassiska arbetarlitteraturens rötter i 1800-talets borgerliga romankonst. Men i samma stund som de anträdde det litterära fältet konfronterades arbetarförfattarna med nya kulturella ideal: med den konstnärliga avantgardismen.

I skuggan av slagordet ”modernism” trängdes under 1900-talets första decennier en hel hop av strömningar i tiden: kubism och annan mer eller mindre formupplösande konst; psykoanalys och surrealism; subjektets upplösning, medvetandets fria flöde och orimmad vers i litteraturen; atonal musik i konsertsalarna och jazz i danspalatsen; funktionalism i arkitekturen; ”fri” sexualitet i privatlivet; värderelativism i filosofin osv.

De flesta arbetarförfattarna bejakade och bekände sig till denna ”modernism”. De kände stark samhörighet med kulturradikalismen och det kulturella avantgardet såväl på litteraturens som på konstens och arkitekturens område. Denna deras förbindelse med dåtidens konstnärliga avantgardism har fördunklats i ett efterhandsperspektiv, som försett arbetarlitteraturen med etiketten ”socialrealism” och utpekat en tradition av fientlighet mot estetiskt och etiskt experimenterande. Den modernistiska strömningen är också en sida av arbetarlitteraturen som hamnar i skuggan i den sortens skildringar som vill framhålla dess ”autenticitet” som uttryck för en proletär erfarenhetsvärld.

När flera av de ledande arbetarförfattarna, exempelvis den kontinentalt inspirerade Eyvind Johnson eller poesigruppen ”de fem unga” på 20-talet, talade om att ”erövra parnassen” var det inte bara som företrädare för en ny klass, utan också för en ny sorts konst, som i takt med moderniseringens upplösning av alla fasta värden och helgjutna karaktärer ville skildra verkligheten så illusorisk och osammanhängande som den var, och människorna så splittrade och ambivalenta som de blivit i det moderna samhället.  Arbetarförfattarna var engagerade i uppfinningen av en ny typ av litteratur inte bara på det sociala utan också på det estetiskt-formella planet.

Den dubbla utmaningen att både anamma modernismens mer subjektivistiska och experimentella estetik och samtidigt gå i spetsen för arbetarklassens kollektiva erövring av litteraturen sådan Värnlund föreställde sig den i början av 20-talet var sannerligen inte lätt att handskas med. Det blev inte lättare av att sådana visioner oundvikligen påverkades av  individuella karriärplaner, den egna erövringen av en plats på parnassen, vare sig detta nu handlade om äran eller försörjningen. Särskilt de ledande arbetarförfattarna sögs tidigt in i de intriger och kotteribildningar som frodades i portarna till de olika bokförlagen, tidningsredaktionerna och krogarna.

Mitt i detta 30-tal, som brukar betraktas som både genombrott och kulmen för den klassiska svenska arbetarlitteraturen, kände sig Ivar LoJohansson redo för en veritabel ”dropout”. Han övervägde att helt och hållet lämna den litterära scen han just erövrat med sin roman God natt Jord.

I inledningsraderna till den 20 år senare skrivna Socialisten berättar han att han kände sig

”tom efter nästan fem års oavbrutet umgänge med författare, med estetiserande, med alkohol, självöverskattning, självynk och infantil dyrkan av genierna… De böcker jag givit ut tillfredsställde mig inte alls. De handlade i grund och botten om mig själv, fast de gav sig ut för att handla om andra”.

Han såg sig om på sina generationskamrater och kände ett växande avstånd. Eyvind Johnson hade blivit finlitterär. Andra, som Harry Martinson, hade blivit något slags staffagefigurer i fantasivärlden hos ett socialfilantropiskt kulturetablissemang som vurmade för det primitiva och autentiska. De som en gång talat om att erövra parnassen hade själva erövrats med hull och hår, kropp och själ. Om det funnits en ursprunglig kollektiv erövrarposition hos arbetarförfattarna, så hade den nu överflyglats av personlig ärelystnad. Om det funnits en gemenskap kring en vision om en annan litteratur och en annan författarroll, så drunknade den nu i de triumfer och frustrationer som frodades i svallvågorna från denna ärelystnad. Att bli en annan typ av författare var väl ändå nödvändigt om man ville förverkliga en annan sorts litteratur än den ”borgerliga”?  Men när Ivar Lo betraktade sina generationskamrater i blomman av deras gärning såg han ingenstans i sin omgivning ens konturerna av något sådant.

Utvägen ur denna situation var att Ivar Lo knallade upp på Lantarbetarförbundets expedition vid Norra Bantorget. Var om inte där kunde den miljö finnas där en ny typ av litteratur skulle kunna spira? Var inte fackförbunden i dessa kvarter i färd med att ”bygga upp sin egen kompletta värld, en värld där alla arbetade åt alla”? Den nya författarroll han sökte kanske kunde börja som någon slags ny typ av ombudsmannaaspirant? Han skriver om hur han från litteratörens kylslagna ensamhet sökte sig till ”stackens värme”, hur han flydde från skriftställarens falska oberoende till en plats där han kunde ”nå friheten via tvånget” – det organiserade kollektivets band.

Att förverkliga arbetarförfattaren som ny kulturell roll i samhället måste handla om praxis, sättet att leva. Man måste slita sig loss från parnassen. Bara på så sätt, i en miljö fjärran från förlagskontor, kultursidor och kotteristrider, skulle det vara möjligt att lösa upp arbetarlitteraturens eviga konflikt mellan individualitet och kollektivitet. Såunda anmälde han sig för tjänstgöring som volontär i lantarbetarnas fackliga kamp: ”bruka mig, ta mig i anspråk!” vädjade han.

Man kan inte låta bli att i efterhand associera till Antonio Gramscis idéer om ”organiska intellektuella” – naturligtvis okända för Ivar Lo vid en tidpunkten.

Resten är historia, dvs efter en tid återvände Ivar Lo till sin pulpet. Han fullföjde inte sin ansats. Men just som ansats förtjänar den ägnas en tanke hos oss som vill begrunda arbetarlitteraturens förutsättningar förr och nu. (Skildringen av den fackliga ombudsmannavärld han mötte på förbundsexpeditionen har sällan eller aldrig blivit föremål för litteraturens intresse – inte ens arbetarlitteraturens – trots att den måste betraktas som något av den svenska samhällsmodellens urmiljöer).

Ivar Lo ville ta ett steg vidare inte bara på det sociala, utan också på det estetiska, eller kanske man hellre skulle kalla det gestaltningsstrategiska området. Sin ansats beskrev han i den sena 30-talsskriften Statarskolan i litteraturen, men han återkom till tankegången även senare i upprepade, närmast ordagranna omtagningar. Den förefaller aldrig riktigt ha lämnat hans sinne hur omöjlig den än tedde sig, och hur långt han än tvingades att avlägsna sig från den i praktiken. Dess innebörd var lika radikal som hans idéer om en ny författarroll.

Ivar Lo:s språk brukar ju prisas för sin klarhet och enkelhet. Men här förs vi ut i en dimhöljd terräng och känner hur författaren trevar sig fram. Han skriver att arbetarlitteraturen måste söka en gestaltning som återspeglar ”logiken i människornas av miljön bundna liv”. Det är nämligen så att ”miljö och stil har identicitet”. Det är kanske sist och slutligen i den meningen som den förhärskande litteraturen till själva sin natur är ”en borgerlig angelägenhet”, för att nu återknyta till inledningartikeln.  

”Varje verklighetsområde har sin egen från varje annat verklighetsområde skilda stil. Och det betyder att endast den som känner detta ämnes eller verklighetsområdes hela inre och yttre realitet förmår uttrycka det med sin stil. Stilen är identisk med människan, den riktige författaren är identisk med ämnet-miljön. Miljö och stil blir därigenom i lyckliga fall ett. … Stil ska uttrycka vad man känner. Stataren känner och tänker inte alls på samma sätt som läroverksadjunkten. Det är därför som stataren, för att förstå och bli fattad, kräver sitt eget litterära uttryck, det som täcker hans psykologiska egenart, det som är stataren. … ett socialområdet eller en miljö /har/ inte ens för de inom miljön boende och levande, uppnått en medveten realitet förrän man fått sin egen konst”.

I senare skrifter har Ivar Lo Johansson uttryckt detta som att varje social miljö har en slags ”urform”, ett slags ”latent språk”. Ibland kan man tycka att detta låter som rena snömoset. Men vad som ledde honom in i dessa trevande formuleringar var en övertygelse om att  arbetarlitteraturen ännu inte på långa vägar uttömt sina möjligheter. Den måste ta ytterligare steg för att frigöra sig från den borgerliga litteraturens främmande tungomål, som bara kan förvränga klassens självbild och förfalska den verklighet man vill skildra. Den måste sluta skriva in arbetarklassen i ett främmande språk och istället fånga upp och släppa fram det ”latenta språk” man fann i den egna miljön.

Ur den synpunkten kunde den dittillsvarande arbetarlitteraturen bara framstå som mycket bristfällig, menade Ivar Lo. Dess urtyp hade ju varit den självbiografiska romanen:

”Det har berott på att arbetarförfattarna själva en gång lösryckt sig ur massan, och att lösryckandet för dem inneburit en svår personlig kamp. Den starkt individualistiska romanen har för dem ursprungligen varit ett medel, medlet att bli författare. En litteratur om hur man blir författare kan ju emellertid inte vara litteraturens mening. […] Man skulle visserligen kunna tro att författarkänslor är allmängiltiga. Men är de det? Den stora massan av människor har andra utgångspunkter, i sin kamp för brödet, i sin kamp för klassen, för hävdelsen, för könstillfredsställelsen. Författarna har sina utgångspunkter. De arbetar ihop födan på ett helt annat sätt, de är oorganiserade, de har lättare att få flickor (!). De hävdar sig även i undergången genom att skriva om den”

Ivar Lo avslutar som så ofta med en konkret bild. Han kommer förbi en tvättinrättning och kikar in genom planket (en liknande bild återkommer i Tröskeln 30 år senare, men nu av en byggarbetsplats – detta är en tanke som aldrig släppte sitt grepp om hans sinne):

”I det ögonblicket såg jag som i en syn hur en av dessa många unga tvätterskor skulle kunna stiga fram, mellan såar och vridmaskiner, mellan bekymmer och kvinnopladder, mellan dagens slit och fritidens dröm, fram ur sin avgränsade grupp av myllrande öden, ur sitt kollektiv som var den skenbart kaotiska flocken, och skriva en roman som här låg och bjöd fram sig själv som om den ropat på sin författare.”

I rader som dessa är vi faktiskt tillbaka i Värnlunds himlastormande visioner som vi mötte dem ovan.

Ivar Lo famlade efter ett slags verklig, inifrån kommande autenticitet som han föreställde sig skulle förändra hela litteraturen, i kontrast till den falska, utifrån gestaltade autenticitet som kom till uttryck i det litterära etablissemangets drömmar om arbetaren som fann en penna i gräset. I kombination med hans sociala ambitioner att befria sig från arbetarförfattarnas omättliga ärelystnad och desertera från parnassen skulle detta öppna en möjlighet att äntligen komma därhän att det etablerade kulturetablissemanget skulle kunna betraktas från utsidan, som en marginell företeelse i kulturlivets utkant, en kvarleva från ett förgånget klassamhälle – precis som man därifrån ännu kunde betrakta arbetarlitteraturen som något perifert.

Den tidiga arbetarlitteraturens visioner, som vi mött dem hos Värnlund och Ivar Lo Johansson, utgjorde ansatser till en avantgardism som går vida utöver 1900-talets mest långtgående försök i den vägen att riva ner och flytta om konstens positioner under alla dessa olika modernistiska, senmodernistiska, postmodernistiska och andra ”ismer”. Det var en avantgardism där konstnärliga, sociala och politiska visioner vävdes samman. Det handlar om anspråk fullt jämförbara med den unga arbetarrörelsens socialistiska visioner. De må vara hur verklighetsfrämmande som helst, men en berättelse om svensk arbetarlitteratur som bortser från dessa visioner blir falsk och utslätande.

I praktiken föll kanske det mesta av dessa visioner på hälleberget, i enlighet med Ivar Lo:s lakoniska diagnos: ”litteraturen är en borgerlig angelägenhet”. Men som med alla visioner: även om de inte kan förverkligas kan de tjäna som inspiration för eftervärlden.

Örjan Nyström