Gemenskapsvisioner

Litteraturhistorikerna skriver litteraturens och enskilda författarskaps historia. Det är lätt att förlora sikten för hur den historien är en del av ett större tidens drama. Förhållandet mellan gemenskap och individualitet var inte bara var ett spänningsfält i arbetarlitteraturen. Det var en konflikt som under mellankrigstiden blev alltmer uppladdad i samhället som helhet, en utveckling som självklart avspeglade sig överallt. Arbetarlitteraturen växte inte fram i ett slutet rum.

Perioden från slutet av 1800-talet fram till första världskriget präglades av industrikapitalismens spridning över världen, av lössläppta marknadskrafter och omfattande befolkningsrörelser både inom och över gränser och kontinenter. Kriget och 1920-30-talens ekonomiska kriser betydde att den till synes triumferande samhällsordning som växt fram under denna epok bröt samman i omfattande sociala katastrofer. Sammanbrottet väckte drömmar om en återvunnen social gemenskap – i nationen, rasen, klassen eller vad det vara månde. Den särskilt i kulturella sammanhang uppladdade borgerliga individualismens fråga, – ”vem är jag?” – överröstades av alltmer brännande strider i breda befolkningsskikt kring vilka ”vi” är. Det handlade om kollektiva identiteter, om social tillhörighet och hur denna skulle manifesteras.

Hela mellankrigstidens politiska kultur elektrifierades av dessa framväxande gemenskapsvisioner. De gamla liberala eller konservativa partierna sjönk samma och gav rum för nya politiska rörelser: socialdemokratin, kommunismen, nykonservatismen och sist men inte minst fascismen. De försökte alla rida på de nyväckta gemenskapsdrömmarna, men på olika sätt, vilket skapade spänningsförhållanden kring vilka gemenskaper man appellerade till.  I arbetarrörelsen vacklade man mellan en fortsatt begränsad arbetarklassolidaritet och en orientering mot en bredare folkgemenskap. Den förstnämnda levde vidare som underström under den senare i folkhemspolitiken, där ju kollektiva identiteter knutna till både klass, folk och nation bejakades.

Inför denna utveckling försattes såväl kollektiva som individuella identiteter i gungning. För arbetarförfattarna var det ju särskilt känslig mark, upptagna som de redan från början var av dragkampen mellan klasstillhörighet och en nyväckt individualitet. Deras gestaltning av denna konflikt var alltså inte bara en personlig eller inomlitterär angelägenhet. Den eldades av en större brasa i europeisk samtid.

I arbetarrörelsens diskussioner om klass och folk kom de flesta av dem att luta åt ”folktanken”, dvs en breddning av det sociala, kollektiva perspektivet. Till detta bidrog en ny faktor i den samtidshistoriska omgivningen: Nästan alla blev mer eller mindre indragna i den stora kraftmätning mot fascismen som alltmer uppfyllde firmamentet under 1930-talet. Arbetarlitteraturen blev en del av den antifascistiska folkfronten.

Hand i hand med ett sådant perspektivskifte gick ofta tanken att vad det gällde att befria inte bara  arbetarklassen utan människan från kapitalismen, och då lika mycket på ett moraliskt/kulturellt som på ett materiellt/socialt plan. För många av arbetarförfattarna gav klasskampsperspektivet vika för ett mer allmänt humanistiskt budskap, tydligt exempelvis hos en författare som Eyvind Johnson.

Örjan Nyström