Arbetarlitteraturen idag

Någon arbetarlitteratur liknande mellankrigsförfattarnas upplevda tillhörighet till ett kulturellt kollektiv på frammarsch finns väl knappast idag. Liksom så mycket annat rann 1970-talets ansatser till något sådant ut i sanden, och det var kanske ingen större förlust för litteraturen. Att något trots allt lever kvar i form av ett antal enskilda författarskap visar styrkan i traditionen från förr. Om den har kraft att förnyas och utvecklas idag är osäkert. Det avgörs nog långt ifrån bara i den litterära världen.

Att skriva om arbetarlitteraturens läge idag inbjuder till förnumstigt mästrande generaliseringar av det som är och recept på vad som borde vara. Sådant är både meningslöst och skadligt. Författarna skriver som de vill, och bara om de gör det skriver de bra. För egen del betraktar jag numera litteraturen från en bara glimtvis påläst åskådarposition. Jag gör därför dessa avslutande observationer med viss tvekan. Men saken tål väl ändå att diskuteras. Det finns några kontraster och utmaningar jag skulle vilja lyfta fram, i ljuset av den historia jag berättat i de tidigare artiklarna.

Upptäckten och odlingen av en individuell identitet i en kollektivistisk miljö där detta var fundamentalt främmande var något av den klassiska arbetarlitteraturens motor. Det temat har förlorat mycket av sin laddning idag. Den kollektivistiska kulturen har försvagats i arbetarklassen samtidigt som individuellt självförverkligande blivit ett utbrett fenomen över hela den sociala skalan.

Det senare är i viss mån en frihetsrörelse, ett avsett resultat av jämlikhetstankens förverkligande genom den generella välfärdspolitiken. Men utvecklingen har naturligtvis också negativa sidor.

LO konstaterade i en nyligen genomförd undersökning att varannan människa (inklusive en tredjedel av TCO-medlemmarna) betecknar sig som ”arbetare”. Men vad lägger man idag i en sådan tillhörighet? Här öppnar sig en djup kontrast mellan då och nu, som jag ville tydliggöra genom att citera Rudolf Värnlunds 20-talstexter med deras himlastormande visioner av en erövrarklass på väg att formeras: ”den moderne arbetaren”, som ”har rätt och makt till allting, och glimtvis, förvirrat, men expressivt som i en feberdröm skönjer sin förmåga att slå sönder, att ’smälta ner’allt gammalt, alla skrankor, lagar, fördomar…” –  en erövring där arbetarlitteraturen äntring av parnassen skulle bli en del.

Min upplevelse är att tillhörighet till arbetarklassen idag tvärtom oftast uttrycker vanmakt, underordning, tillbakadragande eller rentav utestängning från samhället. På en skala ligger det närmare social självutplåning än någon form av kollektiv gemenskapskänsla. I enskilda fall kan det ta sig uttryck i ”klasshat” (för att anknyta till sommarens diskussion på kultursidorna). Men sådant är enligt min mening i de flesta fall mest en individualistisk reaktion på kollektiv vanmakt (vilket naturligtvis inte innebär att jag vill diskvalificera konstnärliga gestaltningar av ”klasshat”; det återspeglar ju något som finns). Om ”klasshat” har någon politisk tendens vetter det snarare mot populism än mot klassmedveten reorganisering.

Om arbetarlitteraturens tema förr representerade ett slags föregripande gestaltning av ett eget rum i klassens stora kollektiv så vore utmaningen idag något av motsatsen: en föregripande gestaltning av individens upptäckt av kollektivet.

Vad jag istället ser en hel del av är indignerade skildringar av social misär – ett tema som faktiskt inte var särskilt framträdande i den klassiska arbetarlitteraturen. Sådant är svårt att kritisera utan att det missförstås. Men jag har svårt att bortse från att det har problematiska sidor. Eländesskildringarna ansluter till en bild av samhällets sociala skiktning där man låter huvuddelen av arbetarklassen slukas upp i en enda stor medelklass, placerad på solsidan och mest föremål för förakt. Orättvisa, förtryck och ofrihet förknippas istället exklusivt med avgränsade sociala miljöer: det så kallade prekariatet, invandrare, boende i vissa förorter osv; grupper som ibland förses med etiketten ”den nya arbetarklassen” – som om ”den gamla” inte fanns längre.

”Svensson” var ju redan förut ganska frånvarande i litteraturen. I dagens arbetarlitterära ansatser hittar man honom/henne inte alls. Ser man litteraturen som en möjlig spegel för självkänsla och självuppfattning, så har de flesta arbetare inte mycket att känna igen sig i i den smala rännil av arbetarlitteratur som trots allt existerar.

En sådan bild av samhället passar, om än från omvänt perspektiv, alltför väl in i den för tillfälligt framgångsrika borgerliga strategin att forma en klassallians ovanifrån – ”de arbetande mot bidragstagarna”. Den är också i linje med ett synsätt där rättvisa och jämlikhet inte är en fråga om samhällsordningen som helhet, utan enbart om hur majoritetssamhället behandlar ”de fattiga”. Idépolitiskt sett är detta faktiskt en kungstanke i den socialliberala traditionen.

Grundproblemet här är att arbetarlitteraturen idag saknar förbindelse med en emancipatorisk kraft i det omgivande samhället, vilket naturligtvis inte är författarnas fel. Vad som gjorde den klassiska arbetarlitteraturen så slagkraftig var föreningen av individuell och kollektiv frigörelse.

Inför det borgerliga segervalet 2003 gjorde den blivande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen – den på sin tid kanske mest framgångsrike borgerliga politikern i Norden – en programförklaring där han skrev att

”det är utfallet av kulturkampen som avgör Danmarks framtid. Inte den ekonomiska politiken. Inte teknokratiska ändringar och lagstiftningssystem.”

Jag förstod inte då riktigt vad han menade. Men jag börjar göra det nu. Vad vi bevittnat på det kulturella området det senaste decenniet är en allmän restaurering av sedan länge omstridda borgerliga värden, värderingar och attityder. Med alltmer utmanande självbelåtenhet gör samhällets gräddhylla anspråk på en hegemonisk roll också i kulturlivet. Kommersialisering och en alltmer koncentrerad mediamakt driver på. Scenen behärskas mer och mer av den borgerliga kulturens speciella mix av salongskonversation, sedesskildringar ur medelklassens liv och harmlösa bohemiska provokationer. Vi är längre än på mycket länge från de visioner om en litteratur som vill spegla en utveckling av fördjupad demokrati och ökad jämlikhet, som vi mött hos Värnlund och Ivar Lo Johansson.

I grunden beror detta förstås på att vi inte längre befinner oss i en sådan utvecklingsprocess i samhället som helhet. Men kulturen har den potentiella kraften att bryta med tidsandan och förebåda något nytt. Jag har svårt att tänka mig att det rådande tillståndet kan fortsätta mycket längre utan att orsaka en  tilltagande vantrivsel bland åtminstone en del av dem som är verksamma på det kulturella fältet. I så fall är marken på väg att beredas för en kulturradikalism av helt annat slag än den trötta och mätta variant som härskar på de liberala kultursidorna.

Den kulturradikala strömning som ackompanjerat kapitalismens utveckling alltsedan upplysningstiden är visserligen socialt begränsad och har i sig liten inverkan på konstens och litteraturens klassmässiga skrankor. Men historiskt sett har arbetarlitteraturen utvecklats i ett slags samspel med kulturradikalismens vågrörelser. Periodvis har detta samspel förmått forma något av en demokratiserande ”kulturfront” i harnesk mot etablissemanget.

En situation där borgerligheten proklamerar ”kulturkamp” ropar på något liknande idag.

Örjan Nyström