Att ”översätta” den borgerliga romanen

Det berättas om Duke Ellington att han en gång förlorade tålamodet med jazzentusiasterna i 30-talets vita kulturetablissemang.

”Det verkar som om de tror att jazzen föddes då den svarte bomullsplockaren på väg hem från dagens slit fick syn på en svart käpp i gräset. Plockade upp den, fingrade nyfiket på klaffarna, satte den till munnen och blåste, och vips förvandlades den upphittade klarinetten till en förlängning av den svarte amerikanens själ.”

Lika lite som jazzen föddes på det sättet uppstod arbetarlitteraturen som en Fågel Fenix när en arbetare hittade en penna och började skriva. Bilden av och drömmen om arbetarlitteraturen som autentiskt uttryck för en proletär erfarenhet är en myt. Arbetarlitteraturen växte fram ur läsning och assimilering av ett existerande sätt att gestalta verkligheten: den borgerliga litteraturen sådan den växt fram under 1800-talet.

Innan dess hade litteraturen präglats av fasta berättarmönster och personuppsättningar och hade fokus på det allmänmänskliga och tidlösa. I kontrast till detta spann den borgerliga romanen sina berättelser kring individuella öden i en specifik social omgivning. Två berättelsemönster fick särskilt stor betydelse för arbetarförfattarna: bildningsromanen och den sociala indignationsskildringen; ofta var de sammanvävda, som i Dickens David Copperfield, Strindbergs Tjänstekvinnans son eller Jack Londons Martin Eden, för att nämna några inflytelserika böcker.

Men när den borgerliga 1800-talsromanen närmade sig samhällets skuggsidor fick skildringen karaktär av av rapporter från en främmande och skrämmande planet. Dess bild av arbetarklassens värld färgades av det sena 1800-talets debatt om ”arbetarfrågan”, med hotbilder av en svällande, alltmer tygellös underklass som hotade samhällsordningen. Författarnas sociala indignation genomsyrades av en underström av rädsla och social svindel inför samhällsdjupen (det är inte svårt att ana liknande syndrom i dagens tal om ”utanförskapet i förorterna”).

Lika tydligt var det borgerliga klassperspektivet i bildningsromanens skildring av hur individen erövrar självkontroll och rationell distans till världen. Den prisade dygder som borgarklassen förbehöll sig själv. Arbetarklassen ansågs vara rov för primitiva drifter och oförmögen till den individuella självmedvetenhet och andliga känslighet som fordrades för sådana förfinade själsstrider som den borgerliga litteraturen skildrade. ”Arbetaren hade helt enkelt inga nerver”, för att citera Karin Johannessons beskrivning av en klassbunden människosyn som ingalunda förlorat sin aktualitet.

Att omsätta den borgerliga 1800-talsromanens traditioner till en skildring inifrån av arbetarklassens värld och till en gestaltning av en individuell bildningsresa i den världen, var därför en formidabel översättningsuppgift. Den kolliderade med de kulturella konventionerna och var svårsmält för den litterära publiken. En del kritiker talade om ”brutalisering” och ”smutslitteratur”. Men i kulturadikala kretsar väckte proletärskildringarna samma typ av entusiasm som hos dem som prisade ”autenticiteten” i jazzmusiken.

Det var svårt att värja sig mot det slaget av omfamningar. Det är det fortfarande.

Örjan Nyström