Arbetarlitteraturens nervcentrum

Den klassiska arbetarlitteraturens stora pionjärinsats var att den förvandlade den borgerliga bildningsromanen till något som kunde handla om envar – om vars och ens, också arbetarens individualitet. Det var denna gestaltning av en arbetarindividualitet som var hjärtat i den klassiska arbetarlitteraturen, inte som det ofta står i de litteraturhistoriska läroböckerna att den ”blottlade en ny social verklighet”. Det är ett ovanifrånperspektiv.

Från andra hållet, från den skrivande eller läsande arbetarens perspektiv, var det något annat som var det viktiga. För dem krävdes ju inget ”avslöjande” och ”blottläggande” av en sociala miljö man redan kände. Det revolutionerande var att placera in arbetaren som subjekt i denna miljö. Arbetarlitteraturen erbjöd en öppning för att erövra en individualitet som inte erkändes eller gestaltades vare sig i den egna sociala omgivningen eller i den borgerliga kulturvärlden. Vad den skrivande och läsande arbetaren genom denna litteratur fick syn på, var sig själv.

Det finns en mönsterberättelse i den klassiska arbetarlitteraturen från mellankrigstiden: en ung arbetare skiljer ut sig ur kollektivet, upptäcker, erkänner och identifierar sig själv som en särskild person. På en och samma gång börjar huvudpersonen distansera sig från sin sociala omgivning och betrakta den utifrån. Via individualiseringsprocessen blir kollektivet synligt och möjligt att förhålla sig till – ofta med kritisk blick. Resultatet är ett slags parallellberättelser med dubbelt fokus på individ och kollektiv.

På så vis präglas denna litteratur av en brottning mellan tillhörighet och individuellt oberoende som är samtidigt både plågsam och befriande. Å ena sidan en bildningsväg som för bort från klassen, å andra sidan ett sug tillbaka till ett hemhörighet man förlorade i samma ögonblick som man började betrakta klassamhället utifrån, på väg bort. Ibland lyckas böckerna förmedla båda dessa berättelser på en gång; bort och hem; in i och ut ur jaget; genom kollektivet till individen, och genom individen tillbaka till kollektivet. Här finns ett spänningstillstånd som i mina ögon är den klassiska arbetarlitteraturens själva nervcentrum.

Detta spänningsförhållande mellan individ och samhälle/kollektiv/klass har delvis sina rötter i den borgerliga litterära och kulturella tradition som arbetarlitteraturen knöt an till, och som jag nämnde inledningsvis. Ett återkommande tema särskilt under det kulturradikala genombrottet under 1800-talets sista decennier, var individens frigörelse från en förkvävande borgerlig respektabilitet. Det är den kritiska sedeskildringens blomstringstid, och samtidigt genombrottstiden för idealiseringen av outsidern, konstnärssjälen, salongsrevoltören. Borgerligheten samlades i teatersalongerna och såg sig kläs av inpå bara kroppen av Ibsens moralskildringar, såg sina värden förhånas och sitt hyckleri avslöjas – och applåderade lydigt och prisade de revolterande konstnärernas genialitet.

Men när motsvarande konflikt mellan individ och klass omsattes i arbetarlitteraturen och knöt an till den dåtida arbetarklassens verklighet fick den en annan laddning, högre temperatur och mer livsingripande dramatik. Och applåderna från ”de egna” i klassen och arbetarrörelsen var mer tveksamma.

Örjan Nyström