Ett dubbelt avstamp

Låt oss börja med att slå an en ton, låta den ljuda under fortsättningen och eka mot hur vi upplever klassamhället i dag. Vad vi hör är ett slags grundackord för mellankrigstidens arbetarlitteratur, även om de melodier som senare skulle spelas upp på basis av detta ackord kom att skifta.

Det är Rudolf Värnlund som i tidigt 20-tal försöker gestalta känslan av att tillhöra en ny klass och viljan att forma en litteratur som bär och bärs av denna känsla. Vi kastas i följande citat, plockade ur artiklarna ”Vi ’proletärer’ i litteraturen”, ”Den internationelle proletären i dikten” och ”Proletärdiktarens problem”,  rakt ner i en social, kulturell och psykologisk vulkankrater på randen av ett utbrott:

”Den unge arbetaren var ännu för några decennier i det läget att han, fast fullt normalt utbildad och med normal mänsklig aktivitet, icke togs i anspråk för några uppgifter. Han måste helt enkelt skapa sina egna uppgifter och att han nu har gjort det tror jag ingen kan förneka /…/ han som alltid varit beroende av ett otal ekonomiska och politiska faktorer har i högre grad än andra tvingats tänka på många saker och ting och fått en intensiv förnimmelse av alltings samhörighet, av lagbundenheten i samhället. Och därav kommer det sig nu att den moderna arbetarungdomen har ett så brinnande intresse för idéer, för sociala, filosofiska och religiösa teorier. Han känner sig tvungen att finna sin plats … en mening med det brokiga livet”. Han har blivit ”en människa som läser mycket och talar mycket och i högre grad än andra lever med i idéernas värld” – ”en del av en klass som är besatt av viljan att göra en insats i utvecklingen och vissheten att den har något att säga som andra icke kan säga”

”Betrakta proletariatets förhållande i slutet av förra seklet! Allt var olikt borgarklassens; bostadsförhållanden, familjeförhållanden, arbetsförhållanden, sedligheten, moralen, undervisningen, barnens ställning till varandra, könens ställning till varandra, sin egen framtid och sitt eget förflutna, i allt syntes skillnaden mot det förgångna /…/ Proletariatet har genom sina existensförhållanden redan i andra generationen blivit en alldeles ny art! Och här ligger alltså proletärförfattarnas extra problem: han skall med den stora kulturgemenskapen infoga en klass, vilken är så gott som en nyskapelse i tiden och som trots sin relativt stora ekonomiska och politiska makt är fullkomligt okänd, ofta fientligt sedd, av den bokläsande publiken som huvudsakligen rekryteras ur de andra klasserna”

Den moderne arbetaren ”är början och slutet, alltså har han rätt och makt till allting, och glimtvis, förvirrat, men expressivt som i en feberdröm skönjer han sin förmåga att slå sönder, att ’smälta ner’ allt gammalt, alla skrankor, lagar, fördomar etc och börja en ny värld såsom den bör börja, nämligen med honom själv”

Värnlund är mycket medveten om det som numera talas om i termer av intertextualitet – och därmed arbetarlitteraturens beroende av den borgerligt-litterära traditionen. Han skriver: ”Litteraturen lever alltså på – litteraturen! Att publiken, den läsande och seende, har förhandskännedom om människorna, deras konflikter och känslor, är alltså förutsättningen för att författaren med någon framgång ska våga presentera några nya människor för honom”. Man måste ”använda fraser som igenkänns av alla och håller sig inom ramen för en normal individs föreställning om sig själv och andra”. Detta är svårt redan på grund av att sådana föreställningar har upplösts av den moderna vetenskapen – Värnlund tänker uppenbarligen på psykoanalysen. ”Allt givet, allt självfallet saknas och han måste börja från begynnelsen.” För den som skriver om ”den borgerliga klassen” är den saken ändå någorlunda lätt. Här kan man falla tillbaka på litterära traditioner och givna sammanhang. Men proletärförfattaren har att skriva om folk som ”ur litterär synpunkt lever på en annan planet. Det handlar om artskillnader”.

”Glimtvis, förvirrat, men expressivt som i en feberdröm” möter vi hos den unge Värnlund en intensiv upplevelse av tillhörighet till en ny klass och kallelsen att forma en ny litteratur i paritet med denna upplevelse. Politiska, sociala, kulturella visioner smälts samman med ingenting mindre än en vision av ny ”psykologisk verklighet” och ett nytt slags tillvaro. Vad vi bevittnar är en oerhörd ansats för att ta ett väldigt hopp ut i det okända. Men det finns ett dubbelt avstamp för detta hopp. Å ena sidan står i dessa texter kollektivet i centrum för Värnlund, ”den nya klassen”, som Värnlund liksom de flesta av mellankrigstidens arbetarförfattare hade som självklar referenspunkt genom engagemang i arbetarrörelsens organisationer. Men samtidigt betonar han att arbetaren ”måste börja en ny värld såsom den bör börja, nämligen med honom själv”.

Kollektivet var det givna. Men den nya världens horisonter kunde bara öppna sig när den enskilda individen upptäckt sig själv. Att verka som ögonöppnaren för en sådan upptäckt var enligt Värnlund, arbetarlitteraturens yttersta mission.

Så startade arbetarlitteraturen sin famlande rörelse fram och tillbaka mellan individuell frigörelsedröm och gemenskapslängtan. Båda svällde i samma bröst och drevs av samma himlastormande erövrariver.

För Värnlund förblev konflikten oförlöst. I arbetarrörelsen kritiserades han för borgerlig individualism, samtidigt som man menade att hans bild av arbetarklassen var nedvärderande och kränkande. Ivar Lo menade att han nog var den enda av arbetarförfattarna som skulle ha förmått skriva sin tids drama. ”Hans liv var hans pjäs men det var som om ödet refuserat den” (Tröskeln sid 160). Han fortsatte att skriva, alltmer marginaliserad och bortglömd. Till sin mer lyckosamme kollega Eyvind Johnson, som han brevväxlade med hela livet, skrev han i ett sista brev 1944:

”Dina rötter har slagit sig fast i jorden, så att du kunnat växa; medan mina splittrats – eller jag kanske själv sprängt dem – så att livsträdets krona vissnat och bladen virvlar för alla nyckfulla vindar”.

Ett år senare dog han i en eldsvåda orsakad av sängrökning.

Örjan Nyström