Jag går genom området denna sommar. Där småstadspedofilen bodde, som vi inte riktigt visste vad han gjorde, men jag vill minnas att han sa att han studerade till lärare, att det var därför som vi fem–sexåringar kallade honom för ”läraren”. Hans föräldrar bodde i alla fall i de vita husen en bit bort och han hade ingen fru, vilket vi tyckte var konstigt, för det hade ju alla män. Han hade glasögon.

Skatan har byggt ett propert bo i trädet vid mattbankarställningen, är det därför jag stannar till här i dag?

Läraren bodde ensam i ettan vid gaveln, nära sina föräldrar, och han bjöd in oss småflickor och han bad oss att dansa. Och vi dansade i våra korta sommarklänningar och små sommartrosor i hans säng medan han satt nedanför, på golvet, eller i en bekväm fåtölj, och log stort och ­tittade upp på oss. Läraren applåderade dansen och bad oss böja oss framåt så att han såg våra flickstjärtar lite bättre. Våra trosgrenar. Timme efter timme dansade vi och vi fick saft och småpengar, tills mamma en dag undrade vad vi egentligen gjorde där hemma hos den där ”Läraren”. Hon tyckte inte att det passade sig att vi var där riktigt så ofta. Så vi började smyga dit i stället, och smygdansa.

Varför minns jag just detta i dag?

Det är något med solen, när jag ­känner solstrålarna sticka på benen väcks minnet, kanske är det husgaveln som frågar: Du har aldrig berättat om detta minne, vem skyddar du?

Har jag skyddat oss småflickor, mig, eller är det kanske Läraren jag har skyddat? Eller hans pappa­politiker, som var ett av stadens namn, vars unghingst bjöd hem ­småflickor? Skyddade jag min egen mamma och pappa? Hur kunde jag som liten veta att just detta ­skulle jag tiga om?

Vi tiger intuitivt om de svåra sakerna i våra liv. Vi skäms. Och skammen är den där klumpfoten som vi hasar runt på, som heter psykisk sjukdom, missbruk, våld, övergrepp, otrohet, fattigdom, lögner. Skammen heter att vara oälskad, att kanske skämmas över sina egna barn, eller föräldrar, skammen stavas också fosterbarn, arbetslöshet, hemlöshet, barnhem, demens, inkontinens och dyslexi. Kort och gott, vi skäms för det vi inte själv från början bär skulden till, som vi ändå drabbas av. Som vi sedan också fortplantar, om vi inte får möjlighet att läka?

”Läraren” och de andra smygpedofilerna botaniserade skickligt runt, hittade och bjöd hem oss, sina offer, och vi skyddade. Allt sedan femårsåldern har jag av och till tänkt på det som hände i den där ettan, men så fort minnet trängt sig på har jag fläktat bort det.

Och husgaveln där i området stirrar på mig, den frågar: Varför skyddar vi?

Jag vet inte, jag bara vet att vi av dunkla skäl skyddar. Vi som utsätts räknas till de maktlösa och tigande. De tystade och stumma. De borträknade. Och inte bara barnen skyddar, för hela samhället skyddar sitt an­sikte, byggt på sankmark och det handlar om titlar, yrken, status, pengar, makt och kamratskap. ”Läraren” var långt ifrån ensam. Rektorns son, brukade inte han förföra småflickorna på skolresan? Så viskades det tyst så tyst, har det aldrig någonsin heller berättats?