Vi kunde skapat 40 000 fler jobb om riksbanken hållit en lägre ränta, anser vice riksbankschef Lars E O Svensson och kritiserar därmed den riksbanks­direktion han själv sitter i.

Det är en välkommen debatt som Lars E O Svensson tar upp.

Arbetsmarknaden står i centrum på flera sätt. En stark anledning till att riksbanken inte velat hålla en lägre ränta är nämligen en gammal misstro gentemot LO:s och övriga parters sätt att styra löne­bildningen.

Här måste riksbanken tänka om för att inte fortsätta strypa de jobb som kan skapas.

Riksbankens enda egentliga uppgift är att hålla inflationen låg och stabil. Målet har satts till att hålla en inflation på runt 2,0 procent per år.

Men sedan 1994 har snittet för varje månad på årsbasis bara legat på knappt 1,4 procent. I juli i år var inflationen 0,7 ­procent på årsbasis. Periodvis har inflationsmålet både nåtts och överskridits men oftast hamnat för lågt.

Investeringarna har därmed varit lägre än nödvändigt. Dessutom har kronkursen på senare tid pressats upp, vilket gjort det svårare för svenska företag att sälja utomlands.

Båda dessa effekter har försvårat tillkomsten av nya jobb.

Varför fortsätter då riksbanken så envetet sin väg mot ständigt nya misslyckanden?

Dels finns nog en rädsla för att orsaka en bostadsbubbla – om reporäntan sänks blir det billigare med bolån och bopriserna kan pressas upp – men än viktigare är riksbankens oklara syn på arbetsmarknad och lönebildning.

I praktiken ifrågasätter riksbanken ständigt LO:s och övriga parters förmåga att skapa en ansvarsfull lönebildning.

Lägre reporänta gör att företagen ser sig om efter folk när ekonomin går bättre. Om det då blir en väldigt stor efterfrågan på arbetskraft pressas inflationen upp.

Men riksbanken verkar styras av en föreställning om att denna ökande efterfrågan genast skulle skapa en huggsexa med oansvariga lönekrav – något som skulle få inflationen att rusa i väg för mycket.

Bättre då, verkar riksbanken resonera, att hålla räntan lite för hög i stället för lite för låg, för säkerhets skull.

Resultatet har blivit för låg inflation i stället för nya jobb.

Det är visserligen bra för reallönerna för dem som redan har ett jobb. Eftersom arbetsmark­nadens parter utgår ifrån att riksbanken ska klara sin uppgift att hålla inflationen på 2,0 procent gynnar låg inflation reallönerna. Men några nya jobb skapas inte.

Riksbankens majoritet hävdar ibland också att vissa grupper av arbetslösa helt enkelt är arbetslösa av helt andra skäl än att ekonomin går dåligt. Dessa människor kallas strukturellt arbetslösa.

De skulle alltså inte få något jobb i alla fall om räntan sänktes och ekonomin tog fart. Det enda som skulle hända var att inflationen då riskerar att öka extra snabbt, något som riksbanken inte vill riskera.

I flera sammanhang har dock LO-ekonomerna visat att en stor del av dem som riksbanken räknar som strukturellt arbetslösa inte alls är evigt förlorade utan mycket väl kan komma ut i arbetslivet om ekonomin tar fart – det vill säga om riksbanken sänker reporäntan mer än vad den hittills har gjort.

Jobb skapas då genom den sänkta räntan utan att inflationen tar fart.

Det viktigaste argumentet för att stödja Lars E O Svenssons linje om att sänka räntan är dock det mest uppenbara: Riksbanken har oroväckande länge misslyckats med sitt uppdrag. Pröva då en annan väg.