”En kamp mot fackets natur”

Arbetslösa utanför Folkets hus i Stockholm 1930. Att bekämpa både arbetslöshet och inflation blev senare Rehns och Meidners mål.

Det går fortfarande att bekämpa både inflation och arbetslöshet, menar Bosse Elmgren som kommenterar boken ”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu.”

De fackliga organisationerna bör föra en lönepolitik som håller inflationen i schack, så att politikerna inte lockas att försöka låta arbetslösheten göra det. Det hävdar Bertil Jonsson, Per-Olof Edin och Leif Hägg, tre personer som haft inflytelserika poster inom LO, i boken ”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu.”

De sätter fingret på en öm punkt i svensk och europeisk politik: Till följd av medlemskapet i EU har Sverige tvingats att ha bekämpning av inflationen som överordnat mål i den ekonomiska politiken, viktigare än målet om full sysselsättning.

För mer än sextio år sedan fördes i Sverige en annan debatt om arbetslöshet och inflation. Då av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Men den gången var det inte medlemskap i EU som orsakade debatten. Det var i stället Rehns och Meidners övertygelse om att full sysselsättning och låg inflation kunde och borde förenas. I löntagarnas intresse.

Rehn och Meidner ”hatade” både arbetslöshet och inflation och skisserade en politik för att göra verklighet av sin övertygelse. Precis som Jonsson-Edin-Hägg nu försöker göra.

Både Rehn-Meidner och Jonsson-Edin-Hägg har med emfas hävdat att arbetslöshet aldrig får användas som medel för att bekämpa inflationen. Men Rehn-Meidner var dessutom övertygade om att inflation inte borde användas som medel för att bekämpa arbetslöshet. För Jonsson-Edin-Hägg vore detta tydligen inget större problem om inte EU beordrat oss att i första hand bekämpa inflationen.

Men Gösta Rehn och Rudolf Meidner avfärdade den lösning som Jonsson-Edin-Hägg rekommenderar: Att den fackliga lönepolitiken ska se till att det inte blir en högre inflation än vad EU:s normer tillåter. En sådan lönepolitik måste ju innebära att facket mycket ofta – kanske för det mesta – måste arbeta för att hålla tillbaka lönekraven, kämpa för att bromsa löneökningarna. Att ge lönepolitiken denna huvuduppgift skulle vara att urholka medlemmarnas förtroende för den fackliga organisationen, en i längden ohållbar strategi, en dödsmedicin för facket.

Rehn och Meidner lade i stället huvudansvaret för inflationsbekämpningen på politiken, på finanspolitiken, på regeringens och riksdagens ekonomiska politik, på statens budget, kort sagt. De ville att staten genom sin budgetpolitik skulle hålla den allmänna efterfrågan i strama tyglar så att konkurrensen om den mest attraktiva arbetskraften skulle bli så liten som möjligt. På så sätt skulle man undvika en inflationsdrivande löneinflation, begränsa den löneglidning som annars sker vid sidan av de avtalsenliga lönehöjningarna.

Arbetslösheten skulle i stället bekämpas genom riktade stimulanser, stimulanser som skulle se till att det blev efterfrågan på just den arbetskraft som annars inte skulle efterfrågas. Under ett tjugotal år fungerade också en sådan politik ganska väl i Sverige. Både arbetslöshet och inflation hölls inom mycket måttliga gränser, särskilt om man jämför med utvecklingen under årtiondena därefter.

Det känns märkligt att läsa en bok där en av Rudolf Meidners efterföljare som chef för LO:s utredningsavdelning – Per-Olof Edin – är en av författarna och där det inte med ett ord nämns Rehn-Meidners uppfattning om det olämpliga i att använda lönepolitiken för att begränsa inflationen. Så mycket mer som lönepolitikens möjligheter att öva inflytande har minskat påtagligt. Bland annat därför att den blivit mera lokal och indivi­du­ell och därför att parterna på arbetsmarknaden (särskilt LO) har en svagare ställning och åtskilligt mindre möjligheter till inflytande över ekonomin än tidigare.

Det skulle mycket väl vara möjligt att också i dag föra en ekonomisk politik i linje med vad Gösta Rehn och Rudolf Meidner förordade.

I dagens läge är den allmänna efterfrågan så låg att man borde kunna låta den öka en del alldeles utan att det skulle ge fart åt inflationen. Men framför allt borde staten öka sådan efterfrågan som inte går ut på privat konsumtion.

En viktig del av statens aktivitet skulle bestå i att utbilda bort ”flaskhalsar” på arbetsmarknaden. Särskilt när det gäller personal för välfärdstjänster och utbildning.

En politik av det här slaget kräver att samhällets aktivitet ökar betydligt och att marknadens och den privata konsumtionens inverkan minskar. Därigenom ökar både den gemensamma välfärden och möjligheterna att rikta efterfrågan mot att utnyttja resurser som annars inte skulle utnyttjas. Detta kan leda till att arbetslösheten minskar kraftigt utan att inflationen tar fart. Därmed till minskad ojämlikhet. Och till att de fackliga organisationerna kan fortsätta att slåss för bättre löner för sina medlemmar (vilket är deras naturliga uppgift) utan att detta driver upp inflationen. Om den skulle kräva höjda skatter, så låt gå för det!

Det bör tilläggas att Jonsson, Edin och Hägg har skrivit en mycket viktig bok med många slutsatser som borde vara vägledande för arbetarrörelsens politik. De lyfter också upp på bordet åsiktsskillnader inom rörelsen som riskerar att sopas under mattan till följd av en strävan att visa upp enighet, men som i stället bör diskuteras öppet. Detta bör vara ämne för många nya debattartiklar.

Bosse Elmgren
Före detta S-ombudsman och journalist