Den svenska krisen i början av 90-talet kunde inte skyllas på omvärlden. Svåra misstag hade gjorts, och det fanns strukturella problem, som varken politiker eller ekonomer hade någon lösning på.

I debatten finns två olika tolkningar. Den ena härleder krisen främst ur sådant som utspelade sig på 1980-talet. Man betonar den nyliberala vågen, som anses ha dragit med sig ekonomerna i näringslivet, finansdepartementet och Riksbanken. Som särskilt olycklig utpekas avregleringen av kreditmarknaden. Detta är huvudperspektivet i ”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” av Per-Olov Edin, Leif Hägg och Bertil Jonsson (Hjalmarson & Högberg).

Den andra tolkningen härleder problemen främst ur vägval under 1970-talet under inflytande av vänstervågen. Alla frågor som rörde arbetsmarknaden politiserades. Löne­bildningen spårade ur, inflationen och underskotten i statsfinanser och utrikeshandel bet sig fast. LO ville kollektivisera ägandet i näringslivet genom löntagarfonder. Saltsjöbadsandan ersattes av ömsesidig fientlighet. Allt sammantaget vållade skador som politikerna till sist kunde övervinna endast under trycket av den djupaste krisen sedan 1930-talet.

De flesta undviker att renodla den ena eller den andra tolkningen, men åsikten brukar framgå ändå. Kritiken mot 80-talet är vänster, den mot 70-talet borgerlig.

Edin, Hägg och Jonsson menar att svensk ekonomi var i ganska gott skick vid mitten av 80-talet och riktar en uppseendeväckande hård kritik mot Socialdemokraterna under Ingvar Carlssons tid som partiledare. I frånvaro av självrannsakan, heter det, skapade ”det första missgreppet, nästan ödesmättat, en logisk kedja av missgrepp”. Regeringen borde redan i början av 1989 ha tillsatt Rehnbergkommissionen med huvuduppdraget att tvinga ner löneinflationen. Växelkurspolitiken var ”katastrofal”, kronan borde ha släppts fri mycket tidigare än som skedde. Och så vidare.

Författarna menar att LO måste göra upp ”med 30 år gammal bråte” – alltså bråte från 1982 och senare. Men på ett ställe i boken är tidsperspektivet ett annat. Leif Hägg skriver att LO under 70-talet gjorde det långsiktigt allvarliga misstaget att inte vårda sina relationer med SAF:

”I stället för att hjälpa till att stärka SAF när de hade en svår period, tog LO hjälp av lagstiftning och körde över dem när man inte nådde tillräckligt bra resultat i förhandlingarna. Det var ett klart brott mot de traditionella relationer som rått mellan LO-SAF. Det är kanske inte så märkligt att både förbunden och SAF i fortsättningen blev mindre intresserade av att behålla ett starkt LO.”

I boken nämns att LO under ”samverkansperioden LO-SAF” befann sig i den goda spiralen. ”Numera tycks vi vara inne i den onda spiralen – och vad beror det på och vem gynnar det i så fall?”  Frågarna besvaras inte. Bertil Jonsson framhöll när boken presenterades hos ABF att LO nog hade ”gått litet för långt” i politisering av fackliga frågor under 70-talet.

Detta är mer än ömtåligt. Att uppbrottet från Saltsjöbadstraditionen är en huvudorsak till den negativa spiralen har många inom facket insett, men det är en sanning man sällan talar om och inte drar några slutsatser av. I boken omtalas 70-talet som en facklig glansperiod. Då var LO, ”vid sidan av regering och riksdag, snarast ensam herre på täppan”, heter det. Den tidens stora beslut omtalas inte som gammal bråte.

Författarna hävdar med all rätt att en samordnad lönebildning gör det lättare att förena låg inflation med full sysselsättning. De betonar att facket nått stora framgångar enbart i länder där facket åstadkommit ett nationellt samlat agerande.  En stark och väl sammanhållen fackföreningsrörelse är alltså ett medel för ökad sysselsättning. Men resonemanget kräver en fortsättning. Erfarenheten visar att facket förmår hålla ihop bara i samspel med väl samordnade arbetsgivare. Framgångsrik samordning har nästan alltid utgått från arbetsgivarsidan.

Men i författarnas tankar om framtiden finns ingen strategi för att restaurera samarbetsmodellen. LO och förbunden måste bli överens, heter det. De bör ”vara beredda att ta en stor strid … för att i offentligheten visa att man fortfarande kontrollerar en stark destruktiv kraft”.  Skulle det vara en metod att återvinna arbetsgivarnas respekt? Är arbetsfred det enda av värde som facket kan erbjuda sin motpart?

Det är att underskatta facket. Författarna nämner knappast den lokala verksamheten. Facket och arbetsgivarna löser i förhandlingar under fredsplikt tusentals vardagliga tvister och problem där varken lagar eller avtal ger entydigt besked. Utan fackets närvaro går missnöjet på arbetsplatserna under jorden och blir en källa till missämja, vantrivsel och dåligt arbetsklimat. I demokratiska länder med svaga fackföreningar brukar sådana tvister hanteras juridiskt (vid Employment tribunals eller dylikt) Varje förnuftig arbetsgivare föredrar förhandlingar framför procedurer som inbjuder till rättshaveri.

Stefan Löfven och IF Metall visade under finanskrisen att fackliga relationer inte är ett nollsummespel. Förtroende skapas genom inlevelse i den andra sidans problem. Gemensamt kan parterna uträtta mycket, inte minst för sysselsättningen.
De fackliga veteranernas bok är nyttig. En del viktiga slutsatser dras inte där men är ofrånkomliga för läsaren.

Svante Nycander
författare