Minskat stöd.

Klicka på bilden för att se den i större format.

Fackligpolitisk samverkan är inte självklar i LO-leden. Två av tre LO-medlemmar står inte bakom fackets ensidiga stöd till Socialdemokraterna, visar Arbetets Sifoundersökning.

– Mellan vilka datum gjordes mätningen? frågar Tomas Eneroth, S-riksdagsman med bakgrund i IF Metall, då Arbetet ber honom kommentera det klena stödet för LO:s samverkan med Socialdemokraterna.

– Frågans formulering har påverkat svaren, säger Therese Guovelin, vice ordförande i Hotell- och restaurangfacket. Den antyder ett enkelriktat stöd från LO till Socialdemokraterna. Det är fel, vi opponerar oss om vi inte tycker som partiet.

– Många reagerar på det ekonomiska stödet, som frågan lyfter fram, tror Elisabeth Brandt Ygeman, försteombudsman i LO-distriktet i Stockholm. Då är 33 procent ja-svar inte lite.

Men mätningen speglar inte Socialdemokraternas opinionssvacka i slutet av Håkan Juholts ordförandetid. Den är gjord under Stefan Löfvens smekmånad, just efter att han hade tillträtt som S-ledare.

Och oavsett hur frågan formuleras, och i vilket stadium av ledarkris den ställs, har LO:s samverkan med Socialdemokraterna blivit mindre självklar. Det bekräftar de undersökningar LO själv beställer av Statistiska centralbyrån. 1988 sa 61 procent av LO-medlemmarna att samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna ”bör vara oförändrat” eller ”bör öka”. 2006 hade andelen sjunkit till 41 procent.

– Fackligpolitisk samverkan har luckrats upp ända sedan 1980-talet, säger historikern Björn Horgby, som nyligen har skrivit en bok om hur Socialdemokraternas tog makten över facket – och förlorade den.

Under samverkans glansdagar säkrade facket både S-röster i valen och måttfulla lönekrav. Partiet svarade med välfärdsreformer, som gav samverkan legitimitet.

Mellan LO och S fanns det då organi­satoriska band: Det vimlade av socialdemokratiska föreningar på arbetsplatserna. Men också band i form av en stark identifikation med arbetarrörelsen, betonar Björn Horgby.

I dag är partiets organisation på arbetsplatserna nedmonterad. Och arbetarklassidentiteten är försvagad, samhället har individualiserats.

Fackligpolitisk samverkan finns nu mest som fackliga öar i partiapparaten, säger fackliga företrädare som intervjuas i en rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja 2011. Och i högtidstalen. Där betonas typiskt nog de gemensamma historiska framgångarna, inte dagspolitiken.

Vid varje LO-kongress hör ett beslut om fortsatt fackligpolitisk samverkan till ritualen. Men under ytan har olika viljor börjat röra sig. Till de oortodoxa hör LO-distriktet i Stockholm, som inför valet 2010 frågade medlemmarna vad de tyckte i en rad politiska frågor – och sedan krävde samtliga riksdagspartier på svar.

– Svaren presenterades i en ­broschyr som delades ut till LO-medlemmarna, säger Elisabeth Brandt Ygeman. Vi sa inte hur de skulle rösta, de fick dra slutsatser själva.

Den så kallade Stockholmsmodellen (som hämtat inspiration från Norge) lyfte fram LO-medlemmarnas åsikter. De såg till exempel tandvården som ett av de viktigaste politiska problemen, fast frågan var död i partierna.

– Men modellen var också ett sätt att sätta press på partiet. Partiet kan inte tro att vi har fackligpolitisk samverkan för all framtid utan att det märks i för oss viktiga frågor, säger Elisabeth Brandt Ygeman, som förtydligar:

– LO måste vara en självständig politisk kraft. Det var LO förr.

Fackligt stöd till S.Tomas Eneroth vill pröva en annan väg. I stället för att LO och S formar förslag var för sig, och sedan drabbar samman, vill han se fler gemensamma processer för att utveckla politiken. Arbetarrörelsens socialförsäkringskommis­sion, som Tomas Eneroth själv leder, är ett exempel. Där diskuterar företrädare för partiet, LO och några LO-förbund hur sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen ska utformas.

– Ska vi möta en stark höger måste vi samarbeta.

Men räcker det för ett tillbakapressat LO att enbart samverka med Socialdemokraterna, som också har försvagats?

– Vi klarar oss inte ensamma längre, säger Elisabeth Brandt Ygeman. Vi kan inte vara så rädda att liera oss med andra som tycker ungefär som vi.

– Motfrågan man får är: Jaså du tycker vi ska samarbeta med Vänsterpartiet? Men det behöver inte nödvändigtvis vara politiska partier.
När LO krymper ligger samarbete med tjänstemännens fackliga organisationer nära till hands. Deras arbetsvillkor är ofta lika dåliga som LO-medlemmarnas. Men LO:s täta band till Socialdemokraterna är ett hinder, eftersom TCO och Saco är noga med att de är partipolitiskt obundna.

Måste LO välja, så är relationen med S överordnad. Inför LO-kongressen i maj gör LO:s styrelse en distinktion mellan ”påverkan”, som man kan utöva på många, och ”samverkan”, som man bara kan ha med ett parti. Samverkan ska fortsätta som förr: Den är ”en framgångssaga”.

Men diskussionen om formerna för samverkan har alltså börjat, bland annat i några försiktiga motioner till LO-kongressen. Än viktigare är vad samverkan ska handla om. Vilket är det gemensamma projektet?

De fackliga företrädare Arbetet har talat med, liksom rapporten från Arbetarrörelsens tankesmedja, pekar på arbetslivets frågor – de osäkra anställningarna, stressen, utslitningen av människor. I valet 2010 lyste de med sin frånvaro. Ställs de i centrum för politiken kan fackligpolitisk samverkan med Socialdemokraterna bli lättare att motivera.