Två dagar före sin 25-årsdag misshandlas en kriminalvårdare till döds på ett häkte i Flemingsberg. Händelsen skulle inte ha behövt inträffa med tillräcklig bemanning och bättre säkerhetstänkande.

Men verkligheten är otäckt tydlig. Enligt en Sekostudie anser sex av tio häktesanställda att de är underbemannade, tre av fyra anser att jobbet blivit stres­sigare.

Det är uppseendeväckande siffror och tyvärr ser vi en liknande utveckling på andra håll i samhället.

I den pågående rätte­gången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus vittnar Kommunals medlemmar om att dagen var stressig och att avdelningen var kraftigt underbemannad.

På en del av våra skattefinansierade larm­centraler har an­ställda mötts av krav på att av effektivi­tetsskäl tvingas klara av ett visst antal samtal per arbetstimme.

På byggen drivs tempot upp och säkerhetsrutiner förbigås.

Dessa vittnesmål om arbetets villkor ligger allt oftare som en obehaglig, solkig och blodig bakgrundsbild till de fasansfulla händelser vi läser om.

Och även om det ofta inte går att påvisa ett direkt samband inverkar det allmänt uppdrivna tempot självklart både på säkerhet och arbetsstruktur.

Den här utvecklingen är inte förutbestämd. Det är ett val vi gör där både arbetsgivare och politiker måste ta sitt ansvar.

Att en verksamhet är effektiv och billig får aldrig vara viktigare än att personal och användare ska undvika att skadas eller dödas.