Foto: Bertil Ericson

Inger Salam-Nouri

Foto: Bertil Ericson

Inger Salam-Nouri lägger ännu en hopskrynklad servett på bordet, sneglar på kaffekoppen, koncentrerar sig.

– Jag kommer ihåg barnhemmet än i dag. Grinden och trädgården. Jag har varit där och tittat som vuxen, det var en konstig känsla.

Vi befinner oss längst in i en sparsamt inredd källarlokal i Eskilstuna. Det är sen förmiddag och runt omkring oss sitter människor framför sina datorer och försöker se historien. Se historien är också namnet på LO-projektet som de arbetar med.

Det handlar om att föra fram arbetarrörelsens historia i ljuset. För deltagarna är det naturligt att belysa de vanvårdade fosterbarnens historia – det rör sig om arbetarklassens barn.

Inger Salam-Nouri berättar sin historia vid fikabordets kortända. Hon har en dubbel roll som deltagare och levande bevis för vanvården.

När hon omhändertogs av socialtjänsten som tvååring var det början på ett liv i ständig kontakt med myndigheter och polis, och en barndom i främmande händer. Efter en kort vistelse på Skogsängens barnhem i Eskilstuna placerades hon hos en fosterfamilj. Den biologiska alkoholiserade pappan ersattes av en väl ansedd präst. Mamman, som led av psykiska besvär, fick lämna plats åt fostermamman, som jobbade på barnavårdscentralen.

Inger Salam-Nouri med sin fosterbror i famnen, några  år efter att hon blev tvångs­omhändertagen.Fosterföräldrarna tog emot sommarbarn och andra fosterbarn tillfälligt. De hade själva en son och en dotter.

– Det var ett kärlekslöst hem. Jag kände alltid att jag inte tillhörde familjen. Varje gång något gick fel fick jag skulden, säger Inger Salam-Nouri.

Hon minns att hon blev slagen av pappan när hon inte ville gå i kyrkan. Socialen reagerade på blåmärkena, men föräldrarna höll varandra om ryggen.

Det är svårt att prata om barndomen. När hon pausar berättelsen hörs bara de smattrande tangenterna från människorna vid datorerna. Hon tar sats.

– Att prata om det här är som terapi för mig. Jag vill att folk ska veta vad som hänt.

Klockan slår tolv och smattrandet avtar. Det är dags för lunch. På vägen till en thairestaurang passerar vi Parken Zoo, Eskilstunas dragplåster för barn. När Inger Salam-Nouri växte upp var det inte tal om några onödiga utgifter. Familjen hade ofta besök av församlingsmedlemmar och konfirmander. Då fick hon passa på att arbeta av sina skulder.

– Jag började baka i femårsåldern. De höll koll på hur mycket jag ringde till min biologiska mamma, och det fick jag betala för. Om det inte var bakning var det att städa toaletter eller rensa ogräs.

En dag bestämde hon sig för en liten hämndaktion.

– De hade bjudit hem några konfirmander och jag skulle baka. Men i stället för socker tog jag salt.

Det resulterade i ”en rejäl utskällning”.

Inger Salam-Nouri är inte ensam om att ha vanvårdats som fosterbarn. I början av 2011 överlämnades upprättelseutredningen till regeringen. Utredaren föreslog att fosterbarn som vanvårdats i Sverige ska kompenseras ekonomiskt med 250 000 kronor. Regeringen avslog till en början förslaget, med hänvisning till att det skulle vara svårt att genomföra på ett rättssäkert sätt. Efter en massiv kritikstorm för ett par veckor sedan ändrade sig barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) och öppnade för att ersättningen skulle bli av.

För Inger Salam-Nouri spelar pengarna mindre roll.

– Jag får min upprättelse när jag kan vara säker på att samma sak inte händer fler barn i framtiden.

När Inger Salam-Nouri var 17 år ville fosterföräldrarna att hon skulle bo hos ytterligare en familj över helgerna. En söndagskväll när hon kom tillbaka hem fick hon höra att hennes biologiska pappa hade dött. Fosterföräldrarna tog hand om barnpensionen som hon fick efter pappan.

Får de verkligen göra så? undrade Inger Salam-Nouri när hon ringde upp advokaten Pelle Svensson. Hon hade sett honom på tv flera gånger, och han var den enda advokat hon kände till. Svaret blev att det inte fanns något att göra förrän hon blev myndig.

Inger Salam-Nouri fyllde 18 år och fick själv ta hand om pengarna. Och en dag när föräldrarna var borta flyttade hon hem till sin biologiska mamma.

– De måste ha undrat. Jag sade inte till i förväg utan stack bara, säger hon, märkbart nöjd över prestationen.

Tillbaka på arbetsplatsen knackar det på en av fönsterrutorna. Utanför står en blond tjej i mjukisbyxor och collegetröja. Det är Inger Salam-Nouris äldsta dotter. Hon är 19 år och har nyligen fått en egen lägenhet. I likhet med sina två syskon blev även hon omhändertagen som barn.

Inger Salam-Nouris första äktenskap präglades av ständig kontakt med myndigheterna. Maken dömdes till slut till sex månaders fängelse för grov misshandel och olaga hot. Vid tiden för misshandeln var Inger Salam-Nouri gravid med den äldsta dottern.

När hon till slut lämnade mannen försökte hon få ensam vårdnad om barnen, men kommunen lyssnade inte. Inte förrän grannar larmade polisen om att tre barn slängde ut saker från vidöppna fönster på sjätte våningen i ett bostadshus. Pappan hade lämnat dem ensamma i lägenheten och dörren hade gått i baklås.

I dag har hon ensam vårdnad om barnen från sitt första äktenskap, och har två små barn med sin nye make.

Kontakten med fosterföräldrarna bröts helt och hållet 1992. Hennes känslor för dem går inte att ta miste på, men hon är också starkt kritisk till social­tjänstens agerande. Förstås för att hennes problem som barn inte uppmärksammades, men också för att hon som vuxen vill, men inte kan, bli lämnad i fred.
­

– Myndigheterna är fortfarande på mig. När man väl hamnat i deras händer är det svårt att ta sig ur dem. Men nu har jag lärt mig deras spelregler och vet hur jag ska hantera dem.