Jag läser högt om hur Pippi Långstrump går på kafferep.

Hemma hos Tommy och Annika sitter tre förnäma damer. Kaffebordet är dukat och i den öppna spisen brinner en brasa. I soffan bläddrar Tommy och Annika i ett album och damerna talar lågmält.

Så plötsligt:

– I geväääääär!

Det vrålas ute i tamburen. Där står Pippi Långstrump.

– Avdelning framåt MARSCH! skriker hon och marscherar taktfast mot de förnäma damerna.

– Avdelning HALT! ropar hon och hälsar sedan på damerna.

Sin märkliga entré förklarar Pippi med att hon egentligen är fruktansvärt blyg. Hon har aldrig förr varit på kafferep och om hon inte tar det med kommando skulle hon aldrig våga gå in.

Sedan blir det bara värre och värre. Pippi strör socker på golvet, äter upp hela tårtan själv och vill leka blindbock med de förnäma damerna.

När jag läser högt om hur Pippi trashar kafferepet kan jag inte låta bli att tänka på den europeiska unionen. Likheten är slående.

Grekland länsar faten, strör socker i maskineriet och leker blindbock med den europeiska framtiden.

Fast egentligen handlar berättelsen om krocken då klass möter klass. Den ouppfostrade flickan som har svårt att föra sig i de borgerliga finrummen. I EU:s fall är det krocken mellan Nord och Syd.

I boken fick Långstrump en inbjudan till ett kafferep. I EU kom också en inbjudan. Det var dock inga småkakor som serverades Grekland utan en gemensam valuta.

Roligaste är det dock när de förnäma damerna börjar gnälla över sitt lata och opålitliga tjänstefolk. Behöver jag ens nämna likheten med EU?

Gnället på tjänstefolket får Pippi att gå i omloppsbana. Hon börjar pladdra om sin mormors hembiträde Malin som en gång knyckte ett piano som hon på något sätt tråcklade ned i den översta lådan i sin byrå.

Pippi broderar vidare om Malin som en dag i veckan – tisdagar – slog sönder allt porslin i huset. Det är som om Pippi måste bevisa något, övertrumfa de förnäma damerna för att få deras erkännande.

Det slutar med att Fru Settergren (läs euroländerna) plötsligt får nog och kör ut Pippi.

Fru Settergren säger visserligen att Pippi aldrig mer får komma tillbaka men någonstans tycker jag mig ana att det nog ändå skulle gå för sig om hon bara anpassade sig.

Precis som på kafferepet gäller det i Greklands fall att visa att de kan följa de regler som finns.

Det är nästan kusligt när jag tänker efter. Berättelsen om Pippi skrevs innan EU växt sig stort och starkt. Ändå beskriver Astrid Lindgren dagens utveckling på med en spöklik precision i detaljerna.

Det finns bara en förklaring, Astrid Lindgren måste ha varit en häxa. Hur kunde hon annars veta?