Det sov över en spanjorska hos oss. Hon var lagd åt vänster.

Vad det nu betyder.

Hon talade mycket om protesterna i Madrid, 15-M- rörelsen som hon verkade ingå i på något sätt.

I mitt huvud spelade jag upp bilderna: Ett hav av unga händer, tältdukar och banderoller. Los indignados – de upprörda – har intagit stora torget i Madrid och andra städer. Händerna, de uppsträckta och förenade.

Det verkade så hoppfullt på något sätt.

Plötsligt en vårdag ruttnar någon. En människa får nog av den skyhöga ungdomsarbetslösheten. Ledsnar på att se ständi­ga nedskärningar. Tröttnar på politiker som för länge sedan slutat att lyssna på dem de lovat företräda.

Och den lilla människan som tröttnat går ut på ett stort torg och säger nu fan får det vara nog.

– Nu får det vara slut med mörker, taskig framtid och fuskande politiker.

En kompis stannar. Fler människor ansluter sig och plötsligt finns en politisk kraft som varken orkestreras av ett politiskt parti eller ett fackförbund.

Möjligheten att bygga en ny vacker framtid blottas.

Håll med om att det är lite rysningar och ståpäls i den tanken.

Men det försvann snabbt.

Det här är ingen revolution, det här är civilisationens undergång vi bevittnar, tänkte jag sedan.

Jag överdriver naturligtvis men när spanjorskan fortsatte att berätta dog mitt hopp.

Hon trodde inte längre på politiken.

Hon sa att hon när som helst kunde förlora sitt jobb. Att hon inte hade någon som kunde hjälpa henne i fall hon förlorade jobbet eller blev sjuk. Hon var helt ensam. Statlig pension trodde hon inte det minsta på, och varför betala skatt till ett system som verkar förvandla euros till luft?

De enda hon vågade lita på var sig själv och sina avtal med privata pensionsbolag, privata försäkringsbolag.

Hon som hyllade gemenskapen på torgen trodde inte längre på politik.

Tanken som jag sedan ältade är hur det har blivit så.

Ansvarslösa länder som lånat sig till välstånd är självklart en förklaring. En annan är att bankerna och finansmännen alltid verkar landa på fötterna medan notan hamnar i vanliga människors knän.

Men det finns så klart en annan förklaring också. I 30 till 40 år har Europas folk lyssnat på predikningar om nödvändigheten med avregleringar. Lösningen har hetat mer marknad, mindre politik och lägre skatter.

Nu behövs skattepengar för att reda ut den ekonomiska oredan som vi alla är en del av. Eftersatta skattemyndigheter letar desperat efter lösningar.

I Grekland beskattas simbassänger som fotograferas från rymden och i Italien har en regnskatt införts.