33 veckor. Åtta kilo. En person. Två turer om dagen.

Jag brukar inte gilla schabloner av människor utifrån nationalitet. Förutom när jag har rätt. Och för tillfället är jag och min kropp ett så kallat omfattande evidensbaserat material. Så jag anser jag har empiriskt resultat – svensken är en sur jävel.

Det har alltså gått sju månader med ett växande liv i mig. I stort sett varje dag åker jag minst två gånger i rusningstrafikfulla tunnelbanevagnar.

Jag har åtta kilos extralast fördelat över magen. Det är inte jättemycket, många har det tyngre.

Men lägger man till att blodmängden ökat med 50 procent, magmuskler delat sig, ett skelett som är i ständig uttänjning och ett konstant tryck på lungor, så lovar jag, även en så kallad enkel graviditet går inte obemärkt förbi. Att få sitta ner vid sidan av den svettiga trängseln är betydligt lättare än att stå mitt i den.

Och hittills är det en enda person som har erbjudit sig att byta, min ståplats mot hans sittplats. Han talade inte svenska.

Bittert vardagsgnäll. Ja, kanske. Men bitter används så lätt när kvinnor har särskilda problem. Om småsaker som reproduktion till exempel. Bra för samhället, men klaga inte så dant. Stråla, och var glad. Allt är naturligt.

Men jag blir lite ledsen, och arg. För även om jag släpper min situation funderar jag över svårigheten i den här, trots allt, rätt så lilla uppoffringen från en okänd till en annan.

Kan vi förvänta oss solidarisk lönepolitik, att innanförskapare ska rösta för att även sjuka och arbetslösa ska kunna leva, engagemang för demonstranter i Syrien, våldtagna kvinnor och män i Kongo eller barn som får sina huvuden avhuggna av knarkkartellernas fotfolk i Mexiko, om vi inte ens orkar lyfta blicken och se efter om någon uppenbart behöver det just jag har, just nu, lite mer.

Så vad gör jag själv då? Tar jag fajten? Eller i alla frågar om inte Herr Representationsmage eller Miss Fit skulle kunna tänka sig att byta plats några stationer.

Nejdå. Jag svennesurar i tystnad, blänger och hoppas att det på något sätt ska leda framåt. Får jag fram mobilen i trängseln kanske jag lägger ut en butter statusrad på Facebook. Hoppas på en tröstande tumme upp från en digital vän. Hur man beter sig i överfyllda tunnelbanevagnar en vardagsmorgon är så djupt ingrott i en stockholmare som mig. Jag vet ju att ingen orkar se. Man tänker sitt.

Men jag ska göra allt för att inte föra just det vidare till nästa generation.

Tar gärna emot konkreta tips på hur man undviker det. Eller gör världen bättre i övrigt: sandra.lund@lotidningen.se