På söndag är det tio år sedan World Trade Center attackerades.
Mycket har hänt sedan dess, och västvärldens syn på främmande länder och kulturer har gått igenom en snudd på total omdaning.
Det började med en allt större rädsla för det främmande, men på senare tid har insikten börjar gro om att terroristernas avskyvärda våldsamheter inte är ett ”de andras” angrepp mot västvärlden, utan en del av maktfullkomliga härskares förtryck av andra människor.
En stor del av denna vändning stå nog den arabiska våren för.
Att vi ser människor vända sig mot förtryckarregimer i länder som tidigare avfärdades som farliga och fientliga har troligen förändrat många svenskars bild.
Vi ser att en stor del av upprorsmakarna är kvinnor.
Den fråga man kan ställa sig är varför vi inte sett detta mönster tidigare.
I stället för att stödja demokratiska krafter för att störta demonerna, var de än finns, valde USA att inleda Kriget mot terrorismen, och övriga västvärlden hakade på i en kampanj som pekade ut varje arab som potentiell massmördare.
Nu öppnas arkiven i Tripoli och handlingar plockas fram som sägs visa att Tony Blairs regim i Storbritannien länge hjälpte Gaddafi kvar vid makten.
Fler liknande dokument lär säkert dras fram i ljuset.
Nu, tio år efter elfte september, verkar människor i väst börja se mönstren, att det inte är vare sig hudfärg eller språk som skapar våld och oro, utan förtryck och ojämlikhet, var det än uppenbarar sig.
Man kan önska att den insikten kommit tidigare.
