Tingsrätten har i dag sagt nej till ett ytterligare rekonstrueringsförsök av Saab.

Saab har svarat med att överklaga beslutet.

Även om många nog in i det längsta hoppades på ytterligare en chans att vrida företaget rätt och säkra så många arbetstillfällen som möjligt så är beslutet inte särskilt förvånande.

Det finns inga pengar och att utan större säkerhet hänvisa till att det nog kommer pengar från Kina bedömde tingsrätten som en alltför osäker bas för rekonstruktion.

Maud Olofssons skyndsamma uttalande om att hon är överraskad över tingsrättens beslut är därmed inte professionellt.

Trots att det alltid är lätt att vara efterklok kan man i denna stund inte undvika att fundera över alla saker som Maud Olofsson och den borgerliga regeringen kunde ha gjort när Saab fortfarande kunde räddas, i stället för att nu framstå som häpen och överraskad.

När det verkligen fanns en rimlig chans att rädda Saab härjade finanskrisen som värst och flera bilföretag bågnade under nedläggningshot.

Delar av både den tyska och den franska bilindustrin stod liksom Saab inför enorma problem och genomförde omfattande nedskärningar.

Den stora skillnaden fanns i politikernas handlingskraft.

Den tyska och den franska regeringen visade både i ord och handling att de värnade om bilarbetarnas jobb medan Maud Olofsson viftade undan alla rop på hjälp med att ”staten ska inte driva bilfabriker” och beskyllde – som vanligt – oppositionen för socialism och ansvarslöshet när de föreslog lite mer statligt engagemang för att rädda kvar arbetstillfällen i svensk bilindustri.

För att klara jobb hade den tyska regeringen då investerat cirka 45 miljarder kronor i räddningspaket till Opel och den franska staten pumpade under 2009 in 30 miljarder kronor i koncernen Peugeot-Citroën.

Dessa politikers stridsrop var: Rädda jobb till varje pris, åtminstone till dess finanskrisen är över och ekonomin har återgått till sitt vanliga konjunkturförlopp.

Men Sveriges regering har kategoriskt vägrat att ge denna typ av stöd. När Saabs räddning låg som närmast fattades endast 3 miljarder kronor för att få affären att gå ihop. Men Maud Olofsson sa nej.

Resultatet ser vi nu. I Tyskland och Frankrike lyckades politikerna rädda kvar jobb i den inhemska bilindustrin, medan svenska Saab-anställda endast kan minnas beskedet att staten inte är någon bilhandlare.

Det är extra sorgligt eftersom Saabs konkurrenskraft varit god. När det gäller satsningar på spetskompens i form av forskning och utveckling ligger svensk bilindustri mycket långt framme.

Här syns också den eventuella räddning som finns kvar om tingsrättens utslag står fast, åtminstone för delar av Saab och företagets återförsäljare.

Den kompetens och det kunnande som finns upparbetat i verksamheten försvinner inte genom tingsrättens avslag.

En konkurs kan till och med bli en möjlighet att starta om verksamheten, helt eller delvis i annan skrud än tidigare.

Därmed finns alltså fortfarande vägar kvar att rädda delar av både produktion och arbetstillfällen.

Men från regeringen kan nog vi nog inte förvänta oss mycket mer än att ministrar säger sig vara förvånade.