Veckans CD: Nicolai Dunger

Första gången jag upplevde Nicolai Dunger var på en av vattenfestivalerna i Stockholm. Oj, så pretentiöst! Med tiden har jag förstått att ordet nog istället var nervöst, kombinerat med en nära nog omöjligt stor uttrycksvilja. På skiva efter skiva efter skiva har Dunger (be)visat att han är – ordagrant – unik. Vilket blir extra märkligt när han byter genre vid varje inspelning. Titeln får väl vara sångpoet, i brist på bättre. Dunger har växlat mellan engelska och svenska, tolkat Edith Södergran och sjungit  med jazzsaxofonisten Jonas Kullhammar. Nu är sångerna  inspirerade av den irländska landsbygden. Men när var han på Irland? Knappast i nutid, det måste ha varit på 1700-talet. Nicolai Dunger blir en vandrande trubadur som framför tidlösa = eviga sånger. Plockar några toner på gitarren som kunde vara en luta, nynnar och sjunger så nära att han stiger ur stereon och sitter vid vårt köksbord.

Bengt Eriksson