Arbetare på Lavalan-fabriken äter lunch.

Foto: Natascha Pasarenko

Arbetare på Lavalan-fabriken som behandlar ull äter lunch. När den ekonomiska krisen slog till i Argentina 2001 jobbade de i ett helt år utan lön och slogs mot kravallpoliser för att stoppa utmätning. 2002 bildade arbetarna på Buenos Aires-fabriken ett kooperativ och tog över verksamheten. Flera andra fabriker följde deras exempel.

Argentina är långt mer än Evert Taubes Samborombon, de största och saftigaste biffarna i världen och den mest sensuella tangon som finns. Det är också landet som gjort statsbankrutt i början av 2000-talet och där inflationen på nytt är ett spöke.  Och landet där facken kräver rekordhöga lönehöjningar.

Inflationens årstakt är för närvarande är mellan 25 och 30 procent, vilket drabbar de lägst avlönade hårdast.

Tilltron till peson är svag och jakten på dollar intensiv. En kort promenad på Avenida Florida – en av de ledande shoppinggatorna i Buenos Aires – innebär otaliga förslag om mycket gynnsamma växlingserbjudanden: pesos mot US-dollar.

Det är mot den här bakgrunden som den argentinska fackföreningsrörelsen just inlett den största avtalsrörelsen i modern tid. 1 200 avtal ska förhandlas före juni och lönekraven är mätt med europeiska eller svenska mått hisnande. För att åstadkomma reallöneökningar ligger fackens presenterade lönekrav mellan 30 och 35 procent.

– Det är en mycket besvärlig balansgång mellan kraven på reallöneökningar och att samtidigt inte spä på inflationen, säger UOCRA:s – Byggnads argentinska motsvarighet – generalsekreterare Gerardo Martinez till LO-Tidningen.

Det är en tidig marsdag – argentinsk sensommar – med klarblå himmel och behaglig värme när vi träffas på Avenida Belgrano i Buenos Aires. Parlamentet har just öppnat och presidenten Christina Kirchner har i skarpa ordalag formulerat de utmaningar som Argentina står inför. Det kan bli en tung höst.

I delar får hon medhåll från det fackliga högkvarteret. Byggnads argentinska ordförande ser också behovet av att bekämpa inflation och fattigdom, som framhölls när parlamentet öppnade. Det extra stödet till barnfamiljer som utlovades är därför välkommet.

Behovet av utländska investeringar i Argentina är också en uppfattning som förenar fack och presidentens parti, som beskrivs som något till vänster inom den näst intill allomfattande peronismen. Men fortsatta problem med korruption och en peso som allt fler misstror försvårar utvecklingen.

Inflationen är dessutom de fattigastes svåraste fiende. De som lever på marginalen eller under fattigdomsgränsen träffas hårdast av en valuta vars värde urholkas med flera procent i månaden. För andra med ekonomiska marginaler innebär utvecklingen där­emot att de stärker sin ekonomiska position.

Återhämtningen sedan det ekonomiska sammanbrottet 2001/2002 har varit imponerande på många sätt. Det är både fack och president överens om. Men arbetslösheten och fattigdomen är trots det betydande problem också i dag.

Den våldsamma utslagningen av företag under krisåren ledde till att arbetarna tog över många fabriker. I många fall försvarade de sina arbetsplatser med händerna för att undgå utmätning och stängda fabriksdörrar. Alla försök har emellertid inte slutat lyckligt och många har haft svårt att finna arbete sedan krisen.

Att den ekonomiska krisen de senaste åren inte drabbat Argentina på det sätt som skett i Europa och USA har påtagligt ökat förväntningarna bland landets löntagare på rejäla reallöneökningar.

Vetskapen om vilka förväntningar som finns, och att samtidigt avkrävas ekonomiskt ansvar av president, regering och arbetsgivare, har försatt fackföreningsrörelsen i en svår position. Med en ekonomi som växer så det knakar blir inte lönebildningsdilemmat mindre. Förra året växte Argentinas BNP med nära tio procent.

Ett tecken på den nuvarande intensiteten i ekonomin är just bygg- och anläggningssektorn där 10 000 nya medarbetare kommit till varje månad det senaste året. Byggsektorn har agerat drag­lok under konjunkturvändningen de senaste åren.

– Vi har haft en mycket stark medlemsutveckling allt sedan 2003 då vi var 70 000 medlemmar. I dag är vi över en halv miljon, säger Gerardo Martinez. Det motsvarar en organisationsgrad på 65 procent inom byggsektorn.

Arbetslösheten är i dag nere under åtta procent, vilket betraktas som en betydande framgång. För drygt två år sedan var arbetslöshetssiffrorna tvåsiffriga. Och tendensen är fortsatt fallande arbetslöshet.

Inflationstakten, som är oerhört omstridd, svävar över löneförhandlingarna men också över övriga krav som facken driver den här våren. Det handlar om att höja minimilönen från dagens 400 US-dollar – cirka 2 500 kronor i månaden – till att övertyga regeringen om att höja inkomstgränsen där skatt börjar tas ut.

Minimilönen fastställs i ett trepartssamarbete. En nämnd bestående av representanter för fack, arbetsgivare och regering analyserar och diskuterar eller förhandlar fram nivån på den aktuella minimilönen.

– Det här är viktiga frågor där vi måste arbeta nära och tillsammans med politiken, men vi behöver armbågslucka till regeringen för att behålla vår trovärdighet visavi medlemmarna, fortsätter Gerardo Martinez.

Kritiken mot den nära kopplingen mellan den dominerande fackliga centralorganisationen, CGT, och dess förbund samt det styrande partiet har funnits i decennier i Argentina. Men de senaste åren har den hårdnat. Kritiken har gällt både bristen på öppenhet och fackens alltför täta politiska band.

– Jag tror att facket måste visa en ökad öppenhet annars är risken stor att vi tappar medlemmar. Arbetsgivarna ser våra svårigheter och där facket är svagt passar arbetsgivarna på att erbjuda sina anställda alternativa system som minskar deras vilja att bli medlemmar hos oss, säger Gerardo Martinez.

Debatten om det argentinska fackets framtid är densamma eller åtminstone mycket lik den diskussion som förs i resten av världen. Och i fokus står de unga och deras ointresse för att organisera sig fackligt.

– Vi har anlitat socionomer som intervjuat tusentals unga om vad de vill och vad de kräver av facken för att bli medlemmar. Detta är en ödesfråga för oss – hur vi gör bestämmer vår framtid.

Fakta

Fackföreningsrörelsen i Argentina

• Den största och dominerande fackliga centralorganisationen är CGT – Confederación General del Trabajo de la República Argentina, grundad 1930 och nära lierad med Partido Justicialista – peronisterna.
• CTA (Central de los Trabajadores de Argentina, som inrättades 1992) är den andra stora centralorganisationen och den är inte knuten till regeringspartiet. Hösten 2009 gav Högsta domstolen CTA rätt i en strid om rätten att få välja egna representanter och teckna avtal.
• De största förbunden på den argentinska arbetsmarknaden är Byggnads, Transport, Gruv, Handels och en organisation för de offentligt anställda motsvarande Kommunal och SKTF.
• Avtalsförhandlingarna omfattar i år 1 200 olika avtal.

Argentina

• Statsskick: Republik.
• Invånare: 40 miljoner.
• Huvudstad: Buenos Aires, 12 till 13 miljoner invånare.
• Officiellt språk: Spanska.
• Regeringschef: President Christina Fernandez de Kirchner.
• Valuta: Argentinsk peso. Kurs i dag cirka 1.70 SEK/Peso
• Självständighetsdag: den 9 juli 1816.