Foto: Juha Roininen

Från och med i maj kommer svenska Veronica Nilsson att vara med och lägga upp Europafackets strategi för att påverka EU. Men vägen dit har varit slingrig.

Först var hon moderat med starkt intresse för försvarsfrågor.

Nu har hon vandrat åt vänster och är på väg uppåt i Europafacket – och försvarsfrågorna har blivit tråkiga.

Hur gick det till?

Halmstad är en utgångspunkt. I alla fall för Veronica Nilson. För det var där hon växte upp.

Det gick lätt i plugget, kanske för lätt.

Hon avverkade läroböckerna snabbare än sina klasskompisar.

– Så jag fick gå runt som en liten extra lärare. Då blev jag ju väldigt poppis bland klasskamraterna … säger hon. Varför ska en elev spela rollen av lärare? Det är ju helt vansinnigt!

Orättvist, tyckte Veronica Nilsson och började engagera sig i Moderat skolungdom. Hon tyckte att skolan behövde anpassa sin undervisning efter den nivå som eleven var på.

Men åren gick. Politiken rann allt mer av henne. Det fanns andra saker. Statsvetenskap och nationalekonomi till exempel. Och nu var det inte längre grundskolan Halmstad utan Stockholms universitet som gällde.

Efter några ströjobb fick hon jobb som TCO-utredare av bland annat försvarsfrågor, en fråga som länge hade intresserat henne.

– Finns något mer spännande? Tänk att få bearbeta material som säkerhetstjänsten fått in från spioner i olika delar av världen. Och att sedan få tolka vad som ligger bakom uppgifterna.

Något vardagligt tampandes med främmande underrättelsetjänster blir det dock inte på hennes nuvarande jobb. Att spionfrågorna inte finns i jobbet gör inget eftersom hon numera tycker att säkerhetspolitik är ganska tråkigt.

I stället är det alla turer inom EU som ska värderas och analyseras.

– Det kan vara minst lika svårt, säger Veronica Nilsson där hon sitter i ett avskalat kontorsrum på Europafacket i Bryssel.

Det är nämligen Europafackets uppgift att tolka och delta i de politiska turerna i unionen.

En stor del av jobbet handlar om att destillera fram en facklig ståndpunkt. Åsikterna om vad som är den bästa EU-politiken spretar vilt mellan de 83 fackliga centralorganisationerna som finns i de 36 olika länder som ingår i Europafacket.

På Veronica Nilssons visitkort står det special advisor – speciell rådgivare – men det är bara en tillfällig tjänst som inrättats, bland annat för hennes skull.

Redan för ett år sedan, när hon fick sin tjänst, visste hon att hon sannolikt skulle bli en av de sju som kommer att ingå i fackets högsta ledning.

Det mesta pekar på att hon på kongressen i maj får en ny tjänst med den kryptiska titeln ”konfederal sekreterare”.

Det är en titel som ger henne rätt att föra facklig politik i EU:s korridorer, ett jobb som bäst kan beskrivas som avdelningschef med ett politiskt ansvar.

Det där med politiken kom nämligen tillbaka igen.

Efter några år som TCO-utredare fick hon en tjänst i Paris på den fackliga organisationen TUAC.

– Jag var 26, 27 år då, och det var jättespännande att få jobba i en internationell miljö, säger hon.

Det var framför allt där vandring mot den politiska vänstern började.

På TUAC är uppgiften att fungera som en sorts facklig konsult till de rika länderna i deras samarbetsorganisation OECD.

De rekommendationer som OECD ger till sina medlemsländer har, enligt Veronica Nilsson, ofta en stark kantring åt höger. Och ofta är det fackets medlemmar som får betala priset.

– När jag såg vad politiken ledde till kunde jag inte annat än att gå åt vänster, säger Veronica Nilsson.

Men hon har också ändrat sin uppfattning om en annan sak – nämligen Europafacket.

För två år sedan jobbade Veronica Nilson på Epsu, de offentliganställdas fackliga EU-organisation. Då tyckte hon att Europafacket borde vara hårdare då det drev sina fackliga frågor.

I dag, när hon själv jobbar för Europafacket, har hon en annan åsikt.

– Jag har ändrat mig, säger hon. Jag sett hur tuffa många av mina kolleger är då de förhandlar. Men sedan kan jag naturligtvis beklaga att vi inte har flera avtal på Europanivå.

– Men det är väldigt svårt. Arbetsgivarnas strategi är ofta att förhala förhandlingarna. Många gånger är det en mycket smart strategi, säger hon.

Veronica Nilsson
Ålder: 39 år.
Familj: Sambo med Natoambass­adör från Frankrike, två barn, 5 och 3 år.
Bor: Hyr ett hus i Bryssel.
Aktuell: Blir troligen konfederal sekreterare i maj under Europafackets (EFS) kongress i Grekland.
Intresse: ”Nu är det bara EFS. Svårt att hinna med annat när man också har små barn. Men önskar att jag kunde träna mer.”
Tidigare arbetsgivare: TCO, Bryssel­kontoret, Tuac och Epsu.