50 olika anställningar

En av sommarens finaste läsupplevelser (äntligen kom jag mig för!) var Mary Anderssons memoarbok Den vingabrödna.

Där skildrar hon i tur och ordning alla de 50 anställningar hon haft från barnsben fram till genombrottet som arbetarförfattare, med pjäsen Maria från Borstahusen och rapportboken om asbestarbetarna.

Och som hon skildrar!

Det finns en ton av gott humör rakt genom hela maratonloppet, som uppväger allt elände i periferin – fattigdomen, orättvisorna och inte minst den viktiga upplevelsen att skymta de nyanlända koncentrationslägerfångarna vid andra världskrigets slut.

Den vingabrödna är en riktig historiebok, nånting man kan sätta i händerna på folk som vill lära sig om hur det var på nittonhundratalet.

En del inblickar känns som rena teknikhistorien, till exempel att upptäcka stansoperatriserna och deras arbete med hålkorten på Kockums redan efter kriget. Eller scenen när chefen på julfesten berättar att inkassofirman ska avskeda nästan alla anställda därför att arbetet nu kan skötas av datamaskiner.

Allra vildast är den långa episoden när Mary åker runt på småländska landsbygden och säljer en riktig bluffprodukt, ett måttband som gör alla hemsömmerskor till mästerskräddare. Hon sköter jobbet samvetsgrant som alltid medan hennes arbetskamrater har kringresandet som täckmantel för supande och sexorgier.

Där märks också extra tydligt den känsla av främlingskap i tillvaron som är det goda humörets motvikt.

Ordet i titeln på boken ”vingabröden” – det betyder vingbruten på malmöitiska – återkommer gång på gång som ett omkväde, jämte en smärtsam formulering om att vara en sån som fötts med ”en halv vinge”.

Bildspråket kring att vara en fågel som inte riktigt kan flyga har både en personlig grund, kopplat som det är till ett handikappande hjärtfel efter en reumatisk feber i ungdomen och med en psykologisk dimension, som verkar ha att göra med en oförmåga att säga ifrån.

Men det är också kopplat till en allmän förnimmelse av att vara lite eljest. Och har en feministisk klangbotten, som framkommer i förordet: att kvinnorna kanske själva tar på sig sin underordning.

Mary Andersson gör sig på så vis till taleskvinna för ett helt blygt kollektiv av vingabrutna – det är inte utan att jag ibland börjar nynna på Tove Janssons visa om cirkusryttarinnan, som känner sig som en vild fågel inför ”starka människor som bygger i betong”.

Man skulle kunna översätta vingbrutenheten till det gamla utmärkta begreppet alienation – och då inte bara som en offerroll utan även som en plattform för iakttagande och ifrågasättande.

Den som är vingabröden har också potential för att t ex i skrift vara med och omdefiniera världen.

Ja man kanske kan sätta som en paroll för arbetarlitteraturen: ”Vingabrödna i alla länder – förenen eder!”