Ambassadör för rör

Gotlands stuveri AB har projektanställt ett 50-tal personer för arbetet med rören, och enligt Per Norrby är merparten gotlänningar.

– Du är väl inte höjdrädd? Då ska du inte gå upp, det är inte alla som klarar det.
Per Norrby, arbetsledare på Gotlands stuveri, har varnat oss.

Säkerheten sätts främst i allt som gäller gasledningen, ingen ska kunna säga annat. Nu är det bara att bita ihop och fortsätta upp för spiraltrapporna i lyftkranen, steg för steg, och för guds skull inte titta ner.

Det är inte det lättaste, för trappan kränger i takt med kranens svängningar. Ju högre upp vi kommer, desto mer svajar konstruktionen i vinden. Händerna kramar räcket och tankarna klamrar sig fast vid Per Norrbys förmaning: ”Titta uppåt hela tiden. Uppåt!”

Så plötsligt vacklar vi ut i solen, hopträngda på en liten plattform med stålgolv – och havet breder ut sig framför oss som ett enda stort glitter. Bakåt syns Slite med cementfabrikens torn och skorstenar. Och under kranen, dit vi nu försiktigt sänker blickarna, finns den nybyggda kajen med grågrönt vatten på bägge sidor.

Kranen är hjärtat
Längs ena kajkanten ligger det blåmålade fartyget Alta Mar med sin ryska besättning. Det har just kommit med ytterligare 180 rör från fabriken i Tyskland. På den andra sidan syns en av supplybåtarna, som fraktar ut rören till fartyget (eller snarare plattformen) där de slutligen svetsas ihop och sänks ner på Östersjöns botten.

Kranen, där vi nu står och försöker följa med i svängningarna, lyfter över rören till supplybåten med varliga rörelser. Gasledningen började inte byggas i den ryska änden, inte heller i den tyska, utan mitt på, alltså här utanför Gotland. När vädret varit klart har det gått att se rörläggarfartyget från Fårö.

På svaga ben, fortfarande med ett hårt tag om räcket, tar vi de få stegen in i hytten och stänger dörren noga bakom oss. Kranföraren Lars Sjölander vrider på huvudet och hälsar utan att släppa spakarna.

– En jäkla vacker arbetsplats är det, säger han.

Det gäller att titta upp ibland.

Det blir nu inte så ofta. Kranen är hjärtat i hanteringen av rören i Slite. Den måste gå dygnet runt för att gasledningen ska rullas ut i planerad takt, ungefär två och en halv kilometer per dygn. Lars Sjölander och tre andra kranförare har valts ut bland ett tiotal sökande för sin förmåga att hålla tempot utan att bli stressade.

Mycket på spel
Varje rördel är drygt tolv meter lång och väger 23 ton. Lars Sjölander tar oftast två rör i varje lyft. Om han tappade dem skulle skadorna bli så stora att han inte vill tänka tanken.

– Det händer bara inte. Jag ser själv när alla fyra stålfingrarna har grepp om röret. Och en signalman nere på däck kollar att röret sitter där det ska.

Personskador och materiell förödelse vore illa i sig. Men det som verkligen står på spel är projektets anseende. Det har kostat mycket tid och pengar att bygga upp.

Kranföraren Lars Sjölander försöker påminna sig själv om att beundra utsikten ibland. Men kranen måste gå dygnet runt för att gasledningen ska rullas ut i planerad takt. Lars Sjölander har valts ut för jobbet för sin förmåga att hålla tempot utan att bli stressad.

Kritiken mot gasledningen har varit stark, särskilt från de baltiska länderna och Polen, men även Sverige, och inte minst Gotland. Den har handlat om allt från miljörisker till oro för att Västeuropa blir beroende av rysk naturgas.

Misstänksamheten mot Nord Stream, bolaget bakom gasledningen, hämtade näring ur huvudägaren Gazproms band till ledningen i Kreml. Energiråvaror ger makt, och i förhållande till Ukraina, Tjeckien och de baltiska länderna har Ryssland varit redo att använda den.

Dyr miljöprövning
Nord Stream har fått lägga stora summor på att förändra bilden. Bara miljöprövningen, som för svensk del tog nästan två år, har kostat bolaget uppåt en miljard kronor, enligt dess egna siffror. Nord Stream har gått en svår balansgång: å ena sidan gå kritikerna till mötes, å andra sidan inte verka för ivrigt. När företaget sponsrade miljöforskning i Östersjön och bärgningen av en 440 år gammal tysk kanon som nu finns att beskåda på museum i Visby, så gav det inte bara goodwill, utan sågs som mutförsök. I dag har kritiken tystnat. I Slite, där tunga lastbilar kör rören i skytteltrafik genom centrum, är det svårt att hitta någon som är arg på gasledningen. ”Bra att något händer” och ”en chans till jobb för oss unga” är typiska kommentarer.

En viktig orsak är den nya hamnen. Den har kostat 80 miljoner, och av det betalade Nord Stream 75. Slite, som domineras av Cementas fabrik och enorma stenbrott, har haft det motigt. Huspriserna är mycket lägre än på andra delar av Gotland. Den nya hamnen markerar en vändning. Förhoppningsvis ska den användas för färjetrafik till Lettland och Estland när gasledningen är klar.

Nord Stream och de många underentreprenörerna försöker att göra rätt för sig. De som störs av rörtransporterna har fått nya, ljudisolerade fönster i sina bostäder. En nöjd Slitebo säger till lokaltidningen att hans 14 fönster och två balkongdörrar måste ha kostat 100 000 kronor. Medan Cementa, som bullrat i många år, erbjöd sig att betala för tätningslist.

– Vi kör inte ut från hamnområdet en minut före klockan sju på morgonen, då vi har tillstånd att börja. Kanske sitter någon Slitebo med klockan och kollar oss, säger Per Norrby.

Höga krav
Inne på hamnområdet däremot pågår lossningen och lastningen dygnet runt. Logistiken är oerhörd. Tiotusentals rör ska tas emot, lagras och skeppas vidare i rätt ordning. Eftersom gasledningens diameter varierar har varje rör sin egen identitet, och kontrolleras för skador i varje steg av processen.

– Jag var arbetssökande och fick utbildning av företaget, säger Johannes Zerihun, Slitebo som kontrollerar rören innan en truck kör ut dem på kajen.

Gotlands stuveri AB har projektanställt ett 50-tal personer för arbetet med rören, och enligt Per Norrby är merparten gotlänningar. Ett tiotal har hämtats från Karlskrona. De har byggt upp ett motsvarande lager av gasledningsrör där, och stod för erfarenheten när arbetet i Slite började i vintras.

– Det är roligt med något nytt, och trevligt att få se Gotland, säger stuveriarbetaren Mikael Merola om varför han följt med från Karlskrona.
Lönerna kan vara ett annat skäl. Stuveriarbetare och truckförare tjänar mellan 33.000 och 34.000 kronor i månaden inklusive ob. Kranförarna, som jobbar tolvtimmarsskift dag och natt, får 45.000.

I gengäld är kraven höga. Huvudentreprenören Norsea Group krävde att få godkänna dem som skulle få jobben på Gotlands Stuveri, och alla har gått igenom drogtest. Fortfarande hålls en säkerhetsgenomgång vid varje skiftbyte, och var och en måste skriva på att han har tagit del av den.

Än så länge har inga olyckor inträffat, inte ens i vintras, när snö och is gjorde kajen glashal. Med tanke på hur trångt det är, och på hur många nationaliteter som samarbetar, måste det ses som ett gott betyg.

Diplomatiska svar
De som arbetar med gasledningen har ögonen på sig. De anställda vid Gotlands Stuveri är påtagligt vana vid journalister och andra besökare. Då och då kommer Slitebor fram till stängslet och tittar in på kajen med välvillig nyfikenhet.

– Vi blir lite av ambassadörer, säger Per Norrby. Information och kontakter med Sliteborna är en del av jobbet.

På frågor om gasledningens politiska betydelse ger de anställda diplomatiska svar, eller positiva. Johannes Zerihun tror att den öppnar möjligheter för alla inblandade länder. Lars Sjölander anser att en gasledning måste vara bättre för miljön än tankbåtar. Frida Gustafsson, enda kvinnan på kajen, tror att fiskbeståndet kommer att gynnas, eftersom gasledningen hindrar trålfisket.

Per Norrby, som står en bit bort och hör svaret, kommenterar leende:

– Hon svarar precis som man ska.