Teknikarbetsgivarnas uppsägning av industriavtalet kan få oväntade, men logiska, konsekvenser. De havererade förhandlingarna om ett nytt huvudavtal kan starta på nytt. För att skapa en bred samsyn kring lönebildningen finns få, om ens några, andra realistiska alternativ.

Att skapa kontroll över lönekostnadsökningarna har varit arbetsgivarnas högsta prioritet under de senaste 100 åren.
 
Inte minst industrins arbetsgivare har lagt mycket krut på detta.

Metoderna har varierat över tid, men målet har alltid varit detsamma – så hög kontroll över löneutvecklingen som möjligt, både inom det egna fögderiet och på resten av arbetsmarknaden.

Senast har industriavtalet varit verktyget. Genom överenskommelser inom industrin skulle en norm för lönekostnadsökningarna skapas som tog hänsyn till konkurrentländernas utveckling och produktiviteten i industrin samt därefter accepterades av omvärlden.

Möjligheterna för industrin att både klara internationell konkurrens och tävla om den bästa arbetskraften skulle säkras genom att inhemsk lönekonkurrens mellan branscher minimerades. Instruktionen till statliga Medlingsinstitutet följde samma spår – den internationellt konkurrensutsatta sektorn skulle vara löneledande.

På så sätt skulle löneutvecklingen i hela samhället kontrolleras genom industriavtalet.

Det var kungstanken när parterna 1997 skrev under uppgörelsen. Att bara fastställa löneökningarna inom industrin krävde inget industriavtal.
Våren 2010 har Teknikarbetsgivarna sagt upp industriavtalet i förhoppning att hitta en ny metod eller verktyg för att nå samma sak – kontroll av löneutvecklingen inom både industrin och omvärlden.

Men ännu så länge är det högst oklart vad Teknikarbetsgivarna vill åstadkomma i stället. Analysen av hur det ratade avtalet fungerat, sett med arbetsgivarögon, är heller inte knivskarp eller offentligt diskuterad.

Att det funnits och finns kritiker till industriavtalet, bland både fack och arbetsgivare, är uppenbart. Men det är inte detsamma som att avtalet förlorat all sin normerande kraft. Till och med i år – då spänningarna och slitningarna varit tydliga inom industrin – har de först framförhandlade avtalen blivit starkt styrande också för resten av arbetsmarknaden.

Det mesta talar för att löneavtalen också den här gången skyddar eller främjar konkurrenskraft och att de anställda får löneökningar i paritet med eller mer än de flesta andra grupper. Löneglidning är ju en realitet inom industrin.

Om uppsägningen av industriavtalet syftar till att bana väg för en ny bred samtalsomgång eller förhandling om hur morgondagens lönebildning ska formas – ja, då kan den i efterhand komma att betraktas som en avgörande vändpunkt i jakten på ett system för lönebildningen som har bredare uppslutning, och därför bättre förutsättningar att fungera.

Det mest naturliga är en ny förhandlingsomgång om ett nytt huvudavtal. Lönebildningen är allas ansvar, inte enbart industrins. Det är därför dags också för dess kritiker att bidra till ett fungerande system för morgondagens lönebildning.

Redan förra gången – 2009 – var parterna nära nog ense om hur själva lönebildningsprocessen skulle formas och vilket regelverk som skulle gälla. Det borde därför inte vara omöjligt att blåsa nytt liv i de förhandlingarna.