Vi har inte märkt att vi har fått 35.000 mer i plånboken. Det var rubriken på en artikel i Dagens Nyheter i förra veckan (15 april). Artikeln handlade – precis som så ofta när effekterna av en viss politik ska beskrivas – om en ”medelsvenssonfamilj”, med barn, två jobb, villa och bil.

 

Men för ovanlighetens skull framkom alltså något som inte brukar sägas. Folk plånboksröstar helt enkelt inte på det sättet som alliansen, och ganska ofta media, tycks utgå från.

Det är förstås alliansens skattesänkningar som gjort att familjen i den här artikeln anses vara ”vinnare”. Men så känner de sig inte, med all rätt. Dels, verkar det som, för att de har medelinkomster och alltså hade rätt bra ekonomi redan från början.

En tusenlapp mer i månaden kan vara livsviktig om man är fattig, men fattiga har ju bara förlorat på alliansens politik. För DN:s exempelfamilj, och för de flesta medelinkomsttagare, är det inte avgörande på samma sätt.

Men det främsta skälet till att familjen inte är så imponerade av vad de har ”vunnit” är samhällsutvecklingen. Det har blivit sämre för arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer, påpekar de i DN:s intervju. Båda i paret säger att de nog kommer att rösta på Socialdemokraterna, som de brukar. Av ideologiska skäl.

Det är precis så det fungerar. I Sverige har det hittills funnits en stark klassröstning, i den meningen att arbetare i hög grad röstar vänster. Medan de mer privilegierade tjänstemannagrupperna, för att inte tala om de riktigt rika och mäktiga, ofta röstar höger. Men inte för att folk sätter sig ner och gör privatekonomiska kalkyler inför varje val, utan snarare för att klass hänger ihop med värderingar och ideologi.
 
Dessutom. Om det nu vore så att folk bara utgick från den egna plånboken, skulle de väl inte vara så korkade att de struntade i vad som händer om man till exempel blir sjukskriven eller arbetslös. Rent ekonomiskt, alltså. Det blir nog svårt att fostra människor till att drivas av så kortsiktigt vinstintresse.

När alliansen ständigt vädjar till kortsiktigt plånbokstänkande i sina politiska utspel, och när media spelar med, påverkas innebörden av att vara medborgare. Politik borde handla om grundläggande frågor, om att tillsammans diskutera och bestämma vilket slags samhälle vi vill ha. Om vi alla ska ta politisk ställning utifrån kortsiktiga privatekonomiska uträkningar försvinner de frågorna ur sikte.
 
Till sist kanske står vi där som entreprenörer, med ansvar bara för oss själva. Men utan någon egentlig frihet att bestämma över oss själva, eller över samhället vi lever i.

Men än är vi alltså inte där. Det är, tack och lov, helt andra värden än värdet av skatteavdrag som styr politiken.

 

Hanna Pettersson

Doktorand i rättsvetenskap
med inriktning på arbetsrätt och socialförsäkringsrätt