Kultur är inte och har aldrig varit lönsamt.
   

DEBATTARTIKEL. För fyrtio år sedan skrev jag sången ”Är du lönsam lille vän”. Då syftade den på glesbygdens övergivna bybor.

Nu har lönsamhet blivit en av de viktigaste samhällsfrågorna som gärna skymmer perifera saker som frihet, jämlikhet och broderskap.

Bär sig inte
Kultur är inte och har aldrig varit lönsamt. Konsthistorien är en enda lång beviskedja för detta.

Van Gogh var totalt olönsam – för sig själv. Samma med litteratur och teater, dans och musik – glöm inte att första Cornelis-stipendiet gick till Vreeswijks dödsbo för att betala skatteskulder.

Kultur är olönsamt.

Vi som arbetar med kultur kan överleva, ibland inte ens det – dock med några undantag som verkligen är inkomstbringande.

Gunnar Ekelöf blev lönsam först efter sin död.

Exempel
En statlig kulturpolitik värd namnet skulle garantera Suzanne Osten och Unga Klara en femårig budget.

Skulle se till att en av landets främsta låtskrivare, Ola Magnell, fick resurser att spela in nya skivor och betalt för att turnera.

Skulle ha speciella fonder för kvinnliga musiker, för kvinnliga regissörer.

Skulle satsa på arbetsplatsbibliotek och öka utlåningsställena för ljudböcker längs europavägarna.

En statlig kulturpolitik värd namnet skulle inrätta en scen i de tjugofem största städerna där teatergrupper, musiker, debattörer och författare fick uppträda, kanske spela på dörren, med turnébidrag om man kommer resande. (Som det framgångsrika bokcafét Pilgatan i Umeå men i större lokaler.)

En statlig kulturpolitik värd namnet skulle starta gallerier i lika många städer där bildkonstnärer och fotografer fick betalt för att ställa ut.

Skulle starta kulturhus i de tjugofem största förorterna för att fånga in de makalösa mångkulturella vindar som där blåser.

Skulle initiera en alternativ biografkedja mot SF:s monopol.

 

Skulle stödja bokhandlar som tog in 5 ex av alla nyutkomna böcker.

Skulle ge stöd till skivaffärer som tog in 5 ex av alla nyinspelade cd-skivor.

Skulle finansiera en spelmansstämma som under tjugofem år vandrade genom landet som en budkavle från region till region.

Skulle ha specialinriktade pengar för samisk kultur.

Skulle inrätta ett kontor vid Svenska Akademien som översatte ”franchising, display, win win, mm” till svenska ord.

Skulle fyrdubbla ersättningen till författarna för gratis bibliotekslån.

Skulle se till att hälften av de filmer som visas på Göteborgs och Stockholms filmfestivaler kunde ses i övriga landet via de alternativa biograferna.

Skulle skapa distributionsstöd för böcker, tidskrifter, film, musik och konst.

Ännu fler exempel
En statlig kulturpolitik värd namnet skulle stödja en kvalitativ journalistisk utrikesbevakning, skulle bidra ekonomiskt till reportage, dokumentärer, essäer och på sikt lägga upp en strategi för den dag när Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs Posten, m.fl. kastat in handduken och blivit snuttifierade gratistidningar.

Gränsen mellan fakta och fiktion är flytande. Ett lands kultur handlar om vilken musik man kan höra, vilka idéer som slungas runt, vilka texter man kan läsa, höra eller se.

      Kultur är ett olönsamt kitt som påverkar samhällets själ. En olycksfallsförsäkring mot tröstlöshet, penningfixering och psykisk ohälsa.
   

Slutord
I ett Europa där vi samarbetar mer och mer behövs både den egna kulturen och de andra ländernas kultur – inte bara den på engelska.

Kultur är ett olönsamt kitt som påverkar samhällets själ.

En olycksfallsförsäkring mot tröstlöshet, penningfixering och psykisk ohälsa.

Kort sagt: utan kultur går ett samhälle under hur bra budgeten, inflationen och orderingången än är.

Peter Mosskin
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn