Den socialdemokratiska morgonpressen är mer än halverad i upplaga sedan A-pressens konkurs. Det var nästan en halv miljon ex 1991 och 18 år senare är det till cirka 220.000 ex om man räknar in de socialdemokratiska ledarsidorna i Tidningen Ångermanland och Gotlands Tidningar.

Det senaste året var tappet för de socialdemokratiska morgontidningarna cirka 10 000 ex eller fem procent av upplagan. Det var mer än dagspressens genomsnittliga förlust på drygt tre procent.

Det är färre som betalar för dessa tidningar. Det ger mindre intäkter från såväl upplaga, annonsörer och i vissa fall även presstöd. Det betyder mindre möjligheter att klara driften för dessa tidningar utan permanenta underskott. Dessutom utsätts företagen just nu för stora finansiella påfrestningar i konjunkturnedgången med sjunkande annonsintäkter. Det gäller också för de större konkurrenterna, men skillnaden är att på de rika tidningarna finns det en fallhöjd efter decennier av upplagrade överskott.

Socialdemokratiska tidningar har inte mycket i ladorna utan tvingas till smärtsamma neddragningar av personalen med  försämrad konkurrenskraft som följd. Det leder till minskat läsintresse och lägre annonsintäkter. Som i sin tur innebär nya besparingar. Det är den onda cirkelns nedåtgående spiral.

Risken för flera nedläggningar är därmed överhängande den närmaste tiden. Efter en sådan process kan antalet socialdemokratiska tidningar som kommer att finnas kvar räknas på ena handens fingrar och knappt det. Stora regionala monopol kommer att breda ut sig och med ett och annat undantag blir det då i Sverige som det redan är i de flesta andra länder, bara borgerlig press kvar.

Det är allvarligt, särskilt om det blir borgerligt regeringsstyre även i framtiden. Då kommer tystnadens Sverige att breda ut sig ännu mera. Vem ska då driva kraven på jämställdhet och jämlikhet? Vem ska då försvara de underprivilegierade och de mest utsatta? Vem ska då stå på de lågavlönades sida?

Det räcker inte med en och annan tankesmedja och några bloggare för att hävda arbetarklassens intresse när borgerligheten också är dominerande i de så kallade sociala medierna också.

Tyvärr sitter arbetarrörelsens kvar i gammalt förstelnat lönsamhetstänkande och förmår inte att se medierna som ett system. Förlustbringande medieverksamhet i till exempel tv-form i skepnad av Axcess och TV 8 hålls under armarna av ägare som Axelsson Johnsson och Stenbeck som har helt andra mål än lönsamhet för sitt medieägande.

Det handlar om att torgföra borgerliga värderingar som påverkar mycket i samhället som avtalsrörelser, synen på lagarna på arbetsmarknaden och politiska analyser av skeendet.

Att låta väl inarbetade varumärken, i form av de 15 socialdemokratiska tidningarna som trots allt utgör en viss motvikt mot borgerlig dominans på tidnings- och medieområdet, tyna bort är förstörelse av inte bara kapital utan även möjligheten att påverka samhällsutvecklingen.

Det borde ageras från ”rörelsens sida” innan det är för sent. ”Tidningarna, vårt viktigaste vapen”, skrev f LO-ordföranden August Lindberg när han 1963 ställde sig i spetsen för ett upprop från Gamla Gardet (partimedlemmar före partisprängningen 1917) för att slå vakt om den socialdemokratiska pressen.

Vad de begrep var att utan att kunna ge sin version osminkat och ocensurerat av samhällets konflikter var arbetarrörelsen slagen på förhand. Det borde dagens ledargarnityr också förstå. Eller är det bara andefattiga bokhållare, räknenissar och kamrerare runt Norra Bantorget?

Jan G Andersson
Politisk redaktör, Östra Småland/ Nyheterna

Robert Sundberg
Ledarskribent, Dala-Demokraten