På tåget bort från Sandviken förändrades allt. Först då fick hennes skrivande luft. Tillbaka i hemorten igen hittar hon allt fler svar på frågan om vad som hindrar folk från att leva fullt ut.

 

Hemma var Anna Jörgensdotter rädd att göra fel, sticka ut; allt var begränsande. Fastän skrivandet var en sak mellan henne och papperet, var det först på tåget bort från det gamla som 19-åringen vågade lämna den rosa boken och dikterna på rim, vågade skriva precis som hon ville: ”grövre grejer”.

– Hyttgatan är bästa gatan i hela Sandviken. Jag är så glad för den här lokalen, säger Anna Jörgensdotter, som sedan sju år är tillbaka i bruksorten.

Hon sitter i 50-talssoffan framför skogen: ”tonårstapeten” som hon unnade sig som vuxen.

”I sin mångsidighet leder hennes text tankarna till Ivar Lo-Johanssons berättelser om sin tids glömda kollektiv”, står det i motiveringen till fackföreningarnas Ivar Lo-pris, som hon fick i februari.

Arbetarförfattare kallar hon sig inte, men har inget emot om andra gör det. Hon skildrar ”så kallade svaga människor” som vill stå upp mot samhället, som vill leva men inte riktigt vet hur.

Sin egen uppväxt beskriver hon som i två klasser: Mamma jobbade som dagmamma, var alltid hemma. Pappa jobbade på stålverket Sandvik som tjänsteman, var alltid borta.

Ivar Lo-Johansson var ingen ledstjärna, verkligen inte. Anna Jörgensdotter läste Moa Martinsson, tog ställning för henne när Ivar Lo behandlade henne som mindre vetande.

– Det var fantastiskt när jag fick veta att jag fick priset, men det kändes lite underligt. Sedan dess har jag läst hans Bara en mor. Där fanns fantastiskt fina, komplexa, jämställda kvinnoporträtt, det var nyttigt för mig. Jag kunde faktiskt se en relation.

Nu skriver hon ivrigt för att hinna färdigt med en pjäs för Folkteatern i Gävle; i juni väntar hon sitt andra barn. Pjäsen är inspirerad av ortens enorma tvättinrättning, som fanns under ett halvt sekel, men som hon själv inte kände till förrän hon började gräva i kommunarkivet.

Sandviken har varit – och är till stor del – stålverket och männens stad. Tvätteriet hade inte bevärdigats med ett endaste minnesdokument. Helt förskräckligt, tyckte Anna Jörgensdotter.

– Kvinnors liv har kommit bort. Och jag insåg vilken brist, vilken förlust, vilken sorg det varit för mig. Ibland kan jag tänka på det som en kränkning. Ett kvinnoförakt som blivit ett självförakt.

Anna Jörgensdotter beskriver i Bergets döttrar såväl kvinnor som män utifrån hämmande strukturer.

– I min förståelse av mig själv måste jag också se mäns generella svårighet med ömhet. Som Arvid i Bergets Döttrar, han är inte ens där att han kan tänka: Gud vad jag längtar efter att hålla i min son.

Eller romanfiguren Milton som är homosexuell.

– Hur ska han kunna känna sig levande? Det var en omöjlighet på 40-talet.

På teakbordet framför soffan ligger ett kuvert. ”Till Anna Jörgensdotter” står det med sirlig handstil. Det är från författaren Molly Johnson.

– Hon skrev en fantastisk bok 1955, Pansarkryssaren, och sedan kom en massa emellan, inte minst familj. Hon är lite orolig för att jag inte ska komma tillbaka till skrivandet efter mitt andra barn, men jag tänker att det är en annan slags tid nu, inte minst med tanke på förskolorna, säger Anna Jörgensdotter.

Men att vara kvinna och författare begränsar fortfarande på många sätt.

– Jag kan börja med graviditeten. Den är inte särskilt jämställd. Jag är skittrött och mådde illa i fyra månader, det förhindrar en del kreativitet.

Hon bara måste skriva, det är ett nästan desperat behov. Så lite orolig är hon för spädbarnstiden.

Sedan tänker hon på att manliga författare ofta tar för sig mer på uppläsningar, och på en specifik uppläsning, när hon var gravid förra gången. De andra författarna presenterades utförligt.

– Jag blev presenterad enkom med begreppet höggravid.

Hon blev överrumplad och arg, det var svårt att läsa efter det.

Efter studenten 1992 bodde hon ett tag i Uppsala och många år i Malmö. Men varför flyttade hon tillbaka till Sandviken när krafterna att ta sig därifrån varit så stora?

Kärleken, säger hon.

Men enbart det hade inte räckt.

Hon kände sig också utmanad av att placera sig själv i hemorten igen. Lära sig mer om vad hon bar med sig. Och när hon grävt ett tag i arkiven uppstod också en oväntad förälskelse i Sandviken.

– Som att det är lättare att känna ömhet när man börjar förstå en person bättre, säger hon.

FAKTA / Anna Jörgensdotter
Aktuell: Fick fackföreningsrörelsen Ivar Lo-pris för romanen Bergets döttrar. Söker pengar för att skriva historiskt om kvinnorna i Sandviken.
Bor: I Kungsgården en mil utanför Sandviken.
Familj: Man, en fyraåring och ett barn på väg.
Ålder: 36
Om Kristian Lundberg som fått Ivar Los personliga pris: Vi bytte böcker strax innan vi fick beskedet om priserna. Jag har läst för få sidor av Yarden för att kunna säga något.